skuggdoft

Att måla är kul. Man försvinner in i bilden, skapar, stänger av omvärlden. Eller tänker, men samtidigt får man vara kreativ och utför något annat än vad tankarna fokuserar på. Idag gav det mig en bra känsla.

Men den raserades snabbt när mamma pratade med mig. Hon kan få mig att känna mig så värdelös. Jag känner mig pressad, får ångest, är inte tillräckligt perfekt. Krav på mig själv. Nu måste jag gå och gottgöra mitt hemska beteende.

Idag träffade jag lilla gruppen. Det var väl okej, fast nästan lite jobbigt. Låter tankarna om det vara osagda.

Här är min lilla tavla jag gjorde idag. En present. Lite modernistisk sådär. Vad tycker ni?

 

och nu känner jag mig bara fetast i världen

Deppigare dag får man ju leta efter. Har precis varit ute på promenad. Välbehövd. Nu blir det att intala mig att tänka ur helikopterperspektivet. Mina mjukisbyxor satt tajt. Heli: De var en tajt modell och de är i xs så det är inte normalt att de inte skulle ha suttit tajt innan. Men det blev att par andra som åkte på i alla fall.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen men jag orkar bara inte med allt, allt känns så meningslöst, hela jäkla livet. Vad finns det att leva för?

Ni blir de i alla fall solsidan. Missade ni det precis som jag? Kolla på tv4 play. Det blir kanske lite bättre för stunden får man hoppas. Till det: kvällsmellis. yoghurt, frukt och bovetecrunch - har ni provat? inte? gör det, så värt!

Ta hand om er.

Varför kan inte jag umgås med kompisar? Jag får panik och orkar inte vara hemma hos mina föräldrar.

Låt mig få stanna i mitt ingenmansland.

Idag blev det en tur till stan för att liva upp dagen lite. Jag var på Acne archive och below och sen gick jag runt och tittade på klockor som jag önskar mig till födelsedagen. Har inte använt klocka alls nästan, men så började jag förra veckan och nu är jag helt beroende! För såklart så gick den klockan sönder direkt. Först hittade jag inte någon och sedan självklart två så nu har jag ju beslutsångest. Dom är så olika men sjukt snygga båda två. Svårt det där.

Jag köpte byxor från Acne också. Ett par lite stora, mjuka. Typ mjuk modell av kontorsbyxa. Snyggt! Och sedan ett par leggings. Med stretch. Jag måste ju ha i bakhuvudet att trots att jag inte vill måste jag kunna ha byxorna även om benen blir lite större. Alltså var de bra!

Jag önskar jag kunde sluta stirra och beundra alla smala ben som går förbi mig på gatan. Att jag inspekterar vad andra äter och hur de ser ut. Analyserar och kopplar.  Det är sånt jag måste lära mig helt enkelt att acceptera och inte värdera. Med tiden.

Ser inte fram emot kvällen...
ta hand om er!

Hela dagen har ångesten och känslan efter utmaningar utöver det vanliga hållt i sig men efter samtal med läkaren, peppande dietist och terapeut kändes det någorlunda okej. Känslorna är upp och ner, fram och tillbaka, ut och in för varje minut som går. Ledsen, lite bättre, ångest, kämpaglöd. Det är inte lätt att kämpa för ett friskt och sunt liv.

Vi hade yoga idag som en ny grej. Jag gillar det! Har gått på det tidigare, men det här var nog den bästa yogastunden jag någonsin varit på! Hon var så snäll och som hon uttryckte sig förankrad, enligt mig, i yogan. Så som det borde vara. Ingen träningshets. Yoga för en själv, för att finna sig i nuet. I like!

En gnagande rädsla av att Idunveckan är slut och att tiden av behandlingen sakta försvinner känns alltid extra starkt när det är fredag och avslutning. Inte. Så. Kul. Men vi gick sen, nästan hela gänget, på fredagsfika (utmaning!) på fåtöljen och jag tog mig en kladdkaka. Har hört av en viss tjej att den ska vara väldigt god så ville gärna prova! Det var den. Mycket god. Lite läskigt stor portion, men är det utmaning är det inte konstigt att det känns jobbigt ... för då skulle det ju inte vara en utmaning...

Lilla idun ska ses och äta lunch på måndag. Det känns skönt. På något sätt är inte veckan slut då. Vi ses ju så snart igen liksom.

Har bestämt med en kompis att äta middag imorgon. Ingen ångest redan nu för det, va det ja.

Idag blev det ännu en utmaning. Jag måste hålla det jag bestämt mig för. Dessutom har jag sagt det till de andra i gruppen och på nåt sätt gör det att jag fortsätter. För mig själv. Och för de. Jag har sagt något och då ska jag göra det helt enkelt.

Ju fler dagar som går, desto jobbigare blir det. Jag har ångest och obehagskänslor hela tiden. För det handlar inte bara om maten. Det är att orka ta itu med allt det andra också.

Så idag blev det alltså pannkakor. Jag måste helt enkelt bara göra som jag blir tillsagd, inte fundera över det eller ifrågasätta. Inte följa det som hjärnan skriker till mig och ögonen ser. Göra, fast det är allt annat än vad jag vill.

Sen gjorde jag värsta misstaget. Jag och en kompis gick och provade underkläder. Vi stod där, och jag började sakta falla in i min egen värld. Jag jämför, jag beundrar, och ser att så där ser inte jag ut. Att dölja min besvikelse, mitt hat, att jag är ledsen. Gör inte samma misstag som jag.

Att utmana är svårare än vad jag någonsin kunnat ana. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ångesten sliter i mig och jag börjar få en känsla av att det inte är värt det. Jag bröt ihop och grät och jag hatar att jag älskar det andra. Men jag åt iallafall något för mig osäkert hemma hos någon annan. Så vad blir det imorgon?

En ny vecka och jag har besämt mig för nya utmaningar, varje dag. För att ge behandlingen en chans, måste jag ju gå fullt ut vilket jag vet att jag inte gjort. En första dag med 8 utmaningar. Jag känner kämpaglöd.