I ett sommarregn
Jag vet nu hur det är uppbyggt. Och det gör det lättare att förstå, varför det ser ut som det gör. Synd bara att jag tycker det andra är rätt så fint... finare.
Allt för mig ska vara så exakt. Jag vill inte längre ha minst mat. Och jag vill inte ha mest. Jag vill att alla ska ha lika mycket. Det ska vara exakt. Är vi två som ska dela ska jag ha EXAKT hälften.
Jag är rädd för att släppa. Hur ska jag klara mig. Jag ville ju vara en ätstörning, ville vara en av de smala och jag blev. Det är det jag är stolt över. Att kunna säga hur smal jag var, hur mycket jag har behövt gå upp så att folk ska fatta vad jag klarade av och få en bild. Vad jag klarade av när jag var smal. Bestiga Sveriges högsta berg, gå ut med högsta betyg, jobba, vara snygg (i min värld), se mer perfekt ut så som andra egentligen vill se ut. Ni förstår, jag är extrem. För att när jag bara är jag får jag inte samma uppmärksamhet, folk beter sig inte likadant. Folk behandlar mig som om jag är mindre värd när jag är den jag är. När jag är den jag är finns det ingen som tycker om mig. Och jag tycker inte heller om mig. Från var och varannan människa får man höra hur man ska vara. Kompisar, syskon, föräldrar, samhället, bekanta. Egenskaper som uppskattas, personligheter som roar, förstår, lyssnar, är bara bra helt enkelt. Och hur jävla lätt är det att tycka om sig själv när man aldrig kan vara något som andra säger att de gillar. För jag är inte sån, jag är inte dem. Men det är aldrig något som stämmer in på mig. Och därför är jag inte värd någonting. Men när jag var i min egen värld, kunde jag åtminstone nöja mig själv. Nu är jag en droppe i havet, som försvinner i mängden.
Jag tycker du är mer värd som du än som anorektisk. Och det tror jag de flesta andra tycker också - anledningen till att du får mer uppmärksamhet som sjuk är ju för att man tycker synd om dig. Och det är inte samma sak som att vara mer värd, Thessan, det måste du komma ihåg.
sv: Haha, jag får skynda mig att bli gravid, så jag kan skylla på de hormonerna istället!
Ja, det är i februari, så det är ett tag kvar. Men ändå, månader går snabbt snabbt snabbt, har jag märkt :o
Äsch, allt har väl bakgrund, egentligen? Men det är inget som är viktigt :)
Får och får.. Haha, jag gjorde det för att jag behövde det (rent mentalt).. har hållt mig från det i princip ett år, och då tyckte jag var det okej. En lugn, fin promenad och inget power-walkande, inte!
Förresten säger jag detsamma om dig. Uppskatta dig själv, du är så fin :) (Och ja, Cookie Dough är redigt bra!)
Ojoj, känner igen mig bigtime. Jag behöver inte heller nödvändigtvis äta minst, men jag vill att alla ska ha lika mycket. Kommer ihåg en helg förut när mamma var hos mig och jag hade kokat två portioner quinoa till middagen och tog exakt hälften av det. Mamma tog dock kanske hälften av sin del och jag blev närmast panikslagen - varför lämnar hon hälften av en normal portion? Tog jag för mycket?
Visst är det bra egenskaper att vara rolig, lyssnade och förstående. Det uppskattar jag också av andra människor. Samtidigt skulle jag inte vilja att någon var så på bekostnad av sitt eget mående och tog hand om mig istället för sig själv. Blir alltid lite illa till mods när jag känner att någon gör just det.
Och om någon är en droppe i havet, så är det väl alla dessa människor som inte ifrågasätter den allmänna föreställningen om att ju mer man presterar, desto mer lyckad blir man. Som tror att man inte kan äta normala portioner utan måste gå på dieter.
Du är värd minst lika mycket som någon annan!
Åh älskade vän.. jag ger dig världens jättekram..!
Jag.. blir helt mållös.. för jag kan inte säga att du har fel, eller att jag tycker att dina känslor är onödiga, för jag håller till viss del med.
Det är så förjävla vidrigt att det ska kännas så, eller vara så. Jag vet inte om det är så, för jag känner lika dant, till och från. Kanske handlar det om att prioritera, för ärligt talat..
När har vi det bäst, ensamma, "vackra", supersmala, suktandes efter mat, jättehungriga, trötta, känslomässigt ganska avstängda, en som folk blir avundsjuk på? .. det är väl så vi tänker att vi är när vi är underviktiga, visst?
Jämför det med hur vi är när vi äter bättre. Lite större (obviously..), smarta (fan, vi kan tänka ju, hallå??), roliga (ja vi orkar det med!, oviktiga (för vem, för alla andra, eller oss själva?), vem som helst (tror vi verkligen att någon vill vara med en äcklig anorektiker som bara är insjunken i sig själv?).. osv..
Alltså, jag tror såhär.. att det är vi som är problemet, vi inbillar oss att omgivningen tycker så himla mycket. Men, jag tror DOCK som du också verkar peka lite mot.. att folk tycker att det är snyggt att vara för smal, och underviktig (till en viss grad såklart). Men, kanske är livet värt lite mer, att vara omtyckt för sig själv, och att folk ger fan i ens jävla kropp. Kroppen är till för att lyckas ta mig genom roligheter i livet, inte något att visa upp.
Framför allt att kunna göra saker, orka skratta, orka vara rolig och deltagande. Kanske det inte alltid känns perfekt, men att fortsätta försöka, det är prio nummer 1. Annars måste vi bara börja om, igen. Från början. Kom igen Therese, vi klarar det här, jag kämpar med dig varje sekund som går, och håller med dig till 1OO procent. Men om vi ger upp.. vad händer då?
EN MILJON KRAMAR <3
Jag funderar också kring det där. Det värsta jag vet är när människor omkring mig säger "Du ska inte bli tjock, du ska bli normal" Jag vill fan inte vara normal, noraml, precis som alla andra. Jag är inte som alla andra, har aldrig varit det, har alltid strävat efter att inte vara det, jag gick emot strömmen och ville göra det. Jag är påväg att bli normal, för mig innebär det alltså att jag snart försvinner in i den grå massan, snart syns jag inte mer.
Du är precis lika mycket värd!
Du har kommit så långt och kämpar så bra och att du inte längre vill ha mindre mat än andra är ju ett framsteg :) jag är också sån att jag vill att alla ska ha lika mkt, fast de börjar släppa nu. Jag har börjat inse mer och mer att alla är inte lika hungriga jämt. förr klagad jag alltid såfort någon åt mindre än mig men såfort de tog mer mat så var jag nöjd. nu försöker jag att inte bry mig så mkt för hur många sitter egentligen o har stenkoll på hur mkt andra äter? ingen tror jag, fast jag gör det fortfarande lite. men de släpper hoppas jag :D
händer ngt kul idag?:)
Kram
Jag förstår precis hur du känner gumman, man vill inte släppa, och det blir ju svårare och svårare ju längre tiden går, för vem är jag utan äs?
Men vet du, utan äs blir vi fria och det är värt så sjukt mycket!
Du fixar det här tjejen!
Puss<3
