v 7
Idag var det ett väldigt intressant gruppsamtal. Vi pratade om hur man anpassar sig till olika människor man är med. För att man vill tillfredsställa alla, för att bli omtyckt. Något jag gör väldigt ofta. Och att jag så lätt blir övertalad av andra. Andras åsikter blir tillslut mina. Det handlar nog om att experimentera. Nu är jag medveten om det. Vad händer nästa gång då jag faktiskt säger vad jag tycker som jag annars håller tyst om för att bli "omtyckt". Blir jag mindre omtyckt? Kanske något att prova.
Det blev en fika idag och jag blev lite snurrig av det. Jag får frågor (kring ätstörning/mat) och jag kan inte riktigt svara på dom. Jag blir jätteosäker i mig själv. Tvivlar på det jag vet. Fan jag ska inte prata med andra kompisar om det.
Sen hamburgare, -->ångest.
Tack och hej.
Ångest = mindre ångest sedan = duktig Thessan = snart frisk Thessan = stolt Emli = fler fikor = massa trevligt!
Vilken fin ekvation. Oroa dig inte, söt, det här kommer gå jättebra. Vi är inga ugglor för inget!
HAHAHAHHA!
"Jag väntar med spänning vid brevlådan. Flirtar lite med brevbäraren för att han kanske har något speciellt till mig, vem vet? :o"
VAAD kan det här "SPECIELLA" han har för dig, tro?! Är det långt och hårt? Möjligtvis? Hahahaha.
.. jag ska nog det! Eller.. Rättning. Jag MÅSTE det. Jag MÅSTE ta reda på vad han heter! Och jag viiiill ha den sista ugglan. Även om det är dyrt och jag inte har råd. JAG SKA!
Säger som Emelie, bara du klarar av att utstå ångesten kommer det kännas bättre nästa gång. Jag tror på dig tjejen!
Puss<3
tessan du kan jag tycker du verkar ha det som krävs, du kan och du ska vinna!
jag föreläser o anorexin genom att berätta min historia:)
BE STRONG tjejen!!
Kraar<3
Det är jobbigt, men jobbigt är nog bra. Jobbigt innebär framsteg. Du vet att du fixar det här genom att ta dig förbi de jobbiga stunderna. Du är så himla vacker Therese. Vacker, snygg, fin, söt - tja, allt vad det FINNS faktiskt. Ovanligt är det, men det stämmer faktiskt vad gäller dig! Hoppas du får mitt brev snart, vännen.
<3
Jag tycker också att det är jobbigt när de som inte förstår eller är inblandade vill prata om ätstörningen. Man vet ju inte ens svaren själv alltid och man tänker ju redan så att det räcker. Tycker jag. Men det bevisar ju också lite att man faktiskt har "varit" sin ätstörning tidigare, om det är vad kompisarna tänker mest på när de träffar än. Men antagligen också att de är glada och vill engagera sig i ens tillfrisknande. Jag fasar också behandlingens slut. Det känns som jag skulle behöva 10 behandlingsveckor... "/ Men du kommer klara det! KRAMAR
