skuggdoft

Mitt liv är ganska intressant nu. Jag har börjat jobba igen. Och det är väl kanske inte världens roligaste jobb men det är bra med pengar. Och jag gillar ändå dom jag jobbar med. Och jag kom ihåg allting i princip. Och jag jobbar på mina villkor, ca 2 ggr i veckan vilket är jätteskönt. Resten av dagarna har jag också rätt fullt upp. Jag träffar kompisar varje dag och gör någonting varje dag. Helt sjukt om jag tänker för bara någon månad sen. Men jag gillar det.

Igår var vi ute. Sjukt kul! Och ja, det är en kille som jag vill ha. Allting bara kom så himla snabbt. Känslorna har verkligen kommit tillbaka efter att ha varit avstängda i några år. Och det var så himla kul igår. Började med en trevlig middag 4 tjejer. Och idag, dagen efter. Då ringer dom mig bara för att prata. Och vi ska ses imorgon. Det värmer mer än vad dom vet. För det var nog just det jag alltid velat ha. Kompisar som hör av sig till mig, att jag faktiskt känner mig uppskattad. Och om jag får säga det själv tycker jag nog att jag är ganska rolig, typ bäst på fest.

Och det är så konstigt alltihop. Att allt det här händer mig. När jag ser alla andra, det händer dom också. Att jag faktiskt inte var en del av det förut. Och det är konstigt att jag vill flirta med killar, och ta kontakt. För jag var alltid den blyga. Men den här resan jag gjort har verkligen gett mig mycket. Så mycket som jag lärt mig om mig själv. För jag trivs typ i mig själv, och den jag är. Och jag accepterade/r. Och det är nog det som gjort att jag kunnat börja trivas. Men det är intressant. Tycker jag. För det här livet är så ovanligt, men ändå så vanligt.

Varför var jag så mycket sötare och snyggare när jag var smal? Jag hatar att jag var så mycket sötare och snyggare.

Jag har gått upp minst tio kg, det syns och känns över hela mig, och ja jag bryr mig. Jag vill inte se ut såhär, jag vill inte vara fet, jag vill inte ha lena handleder, för det spelar ingen roll i alla fall. Jag är redan förstörd, född förstörd. I disgust myself.

Ångest 2.0.

The end of an era is the beginning of a new one.

Boken håller på att ta slut och jag har köpt en ny. Jag vill sprida glädjeord. Mitt jobb börjar imorgon. Och jag har lite planer för sommaren. Himlen öppnar sig. Jag tror det börjar bli sommar.

Det som jag är så glad över är alla dessa nya människor som kommit in i mitt liv. Från början kände jag inte att det skulle hjälpa att prata med folk i samma situation. Jag menar jag har ju min historia och mina problem varför skulle det hjälpa att se andra i samma situation, jag skulle nog bara påverkas negativt, typ bli avundsjuk. Men nu ser jag det helt annorlunda. Jag är så otroligt glad att jag fått träffa och utbyta erfarenheter med så många. För man tänker ju ganska lika, och man får helt nya perspektiv. Man får sig verkligen tankeställare när man möter alla dessa underbara människor med så sjuka tankar. Hur fel det är. Och att känna igen sig hjälper mer än vad man kan tro. Och stöttning och hjälp. Mycket får man ut av det. Och jag är också glad att jag träffat så mycket fina, kloka, underbara, smarta, vackra, intressanta människor som jag aldrig skulle stött på annars. Som jag träffat just för att vi varit i samma situation. Så jag vill bara säga att jag är glad för alla nya kontakter jag skapat!
<3

Nu kom jag pä ännu en sjuk grej igår! Jag bjöd in mig att gå med en kille på någon himla militärbal. Med långklänning och allt. Vi gick i samma gymnasieklass. HAHA, undrar om det blir av?

Nu ska jag berätta lite om min dag och kväll igår, för att skriva lite annat från livet också. Först, allra sista dagvårdsdagen. Kommer sakna alla i gruppen. Gillar dom så mycket! Igår åt jag middag först hos en kompis. Sedan gick vi ut till Sommar som hade premiäröppning, så det var sjukt mycket människor. Och jag skäms inte för någonting jag gjorde under kvällen men jag tycker nog att jag var ganska rolig. Jag berättade typ för en kille att jag tyckte han var skitsnygg och allt möjligt och ja, typ att jag ville ha honom. Vi kände varann  för 4 år sen och har gått i samma skola. Asså jag kände väl lite att vi connectade under kvällen så jag tänkte, sätter han sig bredvid mig nu, då fan säger jag det. Såklart så gjore han det. Nu hade han visserligen en annan tjej, men det känns rätt bra att ändå våga säga en sån sak. Eller jag tyckte det var rätt kul. Han fick mig att röka också, jag som inte röker.

Blev bjuden på lite dricka av en där och sen hittade jag en annan kille jag stod och pratade med hela kvällen. Träffade en gammal kompis sen grundskolan och en kompis från gymnasiet. Sen blev det efterfest hos en kille och såklart så är den här killen jag "öppnade upp mig för" lite för intim för att ha en annan tjej. Så ja, vet inte hur jag ska tolka det. hehe. Sjukt bra kväll, som när jag var på Spy bar sist. Också sjukt bra kväll. Jag gillar att gå ut.

Nu har jag lämnat in mina arbetsprover till konstskolan. Nervöst.... Wish me luck.

Dagen har varit bra. Hade lite panik imorse, att jag inte skulle hinna prata om grejer som kommit upp, och att det var slut snart men efteråt kände jag mig lugn. Och jag sa på fredagsmötet att jag inte var motiverad i början men att när jag väl gick kvar har jag gjort som jag ska och jag är stolt över mig själv och att jag lärt mig så otroligt mycket. . Nu i efterhand har jag kommit på att det handlade nog inte om motivationen. Det var nog att jag inte tyckte att jag var värd att gå där. Att ta upp en plats, men framförallt att få hjälp. Jag kunde inte fatta att dessa människor faktiskt ville hjälpa mig. För det var jag ju verkligen inte värd, vem var jag liksom, i min värld fanns jag knappt. Så det var nog det som mest gjorde att jag velade. Men sen har jag kört på och hur sjukt jobbigt det har varit. Har nog seriöst gråtit varje samtal, varje dag mellan vecka 1-6. 7 och 8 bara någon gång. Och jag inser hur mycket jag jobbat och kämpat och hur jobbigt det var. Och jag är inte helt klar, för det är ju som sagt en korttidsbehandling också. Men jag har kommit så långt på vägen att det faktiskt känns rätt okej, och att det är dags att jag ska fortsätta på egen hand. Och kroppen har ju visat att den mår rätt bra.

Och man blir ju rätt glad när behandlarna berättar deras uppfattning om mig då jämfört med nu. Hur jag var grå och blyg och tyst och nu lyser jag, är glad och skitsnygg. Jag blir så glad! Och min behandlare är bäst. Hon tycker att jag ska fira lite nu för att jag gjort så bra jobb, bland annat ge mig en menspresent, hehe. Så har bokat in massage och ansiktsbehandling -lyx!

Och på kvällen firade jag och föräldrarna med champagne och jag fick välja middag. Ja, jag måste erkänna. Det känns rätt bra. Och ja, jag tycker att idag så är jag rätt fin.

Puss och kram!

Sista veckan på Idun. Och imorgon är sista dagen jag träffar alla behandlare. Imorgon har vi fredagsavslutningen även om veckan sen fortsätter. Funderar lite på vad jag ska säga, men det får nog komma då i stunden. Jag tycker både det är läskigt och samtidigt känns det bra. Läskigt och jobbigt för att det kommer kännas tomt, sakna liksom tryggheten att komma tillbaka dit, och gruppen. Läskigt att ge sig ut i livet. Känns bra också för jag vet att jag har kommit långt. Jag har gjort mycket framsteg, både kroppsligt och psykiskt, även om det inte är helt bra. Men jag har kämpat på sjukt mycket och använt mig av tiden.

Idag slog det mig. Jag läste min gamla dagbok igår. När allting började, mitt missnöje. Och hur dåligt jag mått under alla dessa år. Och jag känner sorg, jag är ledsen. Att lilla jag har behövt må så dåligt. Varför?

Så det är sorg blandat med glädje över hur mycket jag har åstadkommit. Och ärligt talat trodde jag inte ens på mig själv i början eller var särskilt motiverad. Minns när jag pratade med dietisten och nästan funderade på att inte fortsätta. Men nu är jag här och jag har kommit långt. Så jag är lite stolt faktiskt.

Idag har jag sprungit. Den vanliga rundan, med ett extra varv, och gjort sjukt mycket styrkeövningar. För jag behöver det. Jag hatar min kropp. Jag skiter i att det gör ont. Vaknade upp med ett jävla nackspärr. Inget ska få stoppa mig. Jag vill ju vara lite mer vältränad. Jag är väldigt ytlig. Det måste jag erkänna. Jag är ingen bra person. För att bli frisk handlar om att man är mer än ytan. Men det är inte bara fel på min kropp. Det har alltid varit fel på min personlighet också. Jag hatar den minst lika mycket. Så för att åtminstone vara någonting, kan jag ju forma ytan. Jag vill ju vara nånting. Och att jag skulle vara någonting mer än ett vältränat yttre. Så är det inte. Jag är fel rätt igenom. Så utåt sett kan jag kanske få vara någonting.

Jag ska berätta en hemlighet. Jag startade en gång en blogg om att gå ner i vikt. Ni vet en sån där, som man följde, haha fast jag hade väl den i en timme, sen fick jag panik och tog bort den.

Jag ville bli modell. Jag hade längden inne, folk sa att jag borde bli det. En modellscout kom fram till mig. Men nä, det blev inget, och vet ni varför? För att jag är ful i ansiktet. Och den kroppen jag hade då har jag inte nu. Igår satt jag och kollade på bilder på modeller. Det är mitt ideal.

Ångest. Mina mått är inte riktigt som deras.

...men jag måste bara få ur mig det. Det är den här tjejen igen. Hon som jag var avundsjuk på. Hon är smal, riktigt smal. Och hon har ju problem. Hon ska tydligen börja på Scä nu också. Jag vet inte vad det är. Men när jag får höra om hennes sätt, vad hon gör, asså jag blir typ avundsjuk. Fattar ni? Jag vill vara bäst på att krångla med maten, bäst på att undvika, vara den som får mest ångest, vara den som inte äter något, den som är smal. Jag är i en svacka för jag orkar inte se ut såhär. Jag vill ju bara vara smal. Jag vill vara omtyckt. Jag vill vara snygg! Seriöst, min mage ser fan inte ut som mina kompisar som är normalviktiga. Det ser jag ju. Därför behövde jag ju göra någonting åt det. Jag hatar det. Och nu gråter jag lite. Varför ska jag se ut såhär. Jag orkar liksom inte. Jag kan fan inte visa mig. Och jag fick veta hennes målvikt, hur lång hon är, vad hon väger nu, hur hon tänker (av en annan tjej) och jag jämför med hur det var för mig. Och jag vill vara den som hade lägst bmi men det har jag inte. För hon har lägre, och det gör mig fruktansvärt frustrerad. Och jag tänker att utifrån hennes längd (12 cm kortare) och hennes vikt borde jag fan ha varit smalare. För hon väger 10 kg mindre men, jag är ju rätt mycket längre. Men varför fan får inte jag vara smalast. Det går inte ihop i mitt huvud. Folk tjatar på henne, att hon äter för lite, är för smal. Ingen tjatade på mig, det syntes ju inte ens, det var ingen som sa något. Jag var fan inte ens smal. För jag vill ha varit den som var smalast, för jag älskar smal. Som kate moss sa. Och jag vet inte hur jag ska släppa det. Ja jag kanske har kul, jag går ut, jag umgås. Men jag hatar mig själv, jag är inte smal, och jag är inte snygg. Och då vet jag inte om jag tycker att det andra är särskilt roligt. När grundförutsättningen redan är helt jävla missbildad. Jag har alltid varit bäst, tävlingsmänniska. Och I can't take this.

Nu har jag verkligen haft två roliga dagar! Kompisar, picknick, sol, havsutsikt, jordgubbar med vaniljglass och tjänat 400 spänn på att prata om kläder. Det går bra nu...

Idag var jag med mamma och handlade. Seriöst. Handlade ALLT som är kvar på min förbjudna lista. Nu ska jag utmana. Jag känner mig inte säker med en produkt bara för att jag provat den en gång, men jag vill åtminstone ha ätit allt förbjudet innan idun är slut. Nu jävlar. Det tog emot, men måste göras.
Pucko, flingor, läsk, chips, kaffebröd från mataffär, färdigrätter, vissa godissorter som är laddade, marmelad, smaksatt yoghurt, kakor m.m.
Började med tortillas idag med nacho chips, och taco mix och allt vad det innebär. Fan vad jag är bra. I'm on fire.

Ja, jag har fått min mens nu. Förstår ni? Det betyder att min kropp litar på mig nu. Att den kan göra det den ska oberoende på vad jag styr den till. Vi är ett nu. Jag och min kropp. Den litar på mig och vill arbeta och kämpa med mig. Kan det vara dags kanske att börja lita på den. Det är glädje blandat med rädsla.

Har haft idéer om att när mensen kommer har jag fått ett slutgiltigt bevis på att jag är tjock. Jag ville inte ha den för jag ville inte föra mina fula gener vidare iallafall så det spelade ingen roll.

Men också glädje. Jag är kvinna igen. Kroppen litar på mig. Och jag vill vara ett med min kropp, kunna göra allt jag vill, röra mig, smidighet, leka, ha kul. Haha, kanske lite töntigt att jag pratar om den som "den", men det är lite så jag ser det. Och jag har fått höra grattis, kramar, tårar av glädje. Precis det som jag ville ha när den skulle komma första gången men inte fick. Jag fick det tillslut. Och det känns rätt bra, och välkommet.

Solen lyser och glädjen sprids. Men jag tänker så mycket så att huvudet sprängs. Jag vill komma ihåg, för det är oftast bra saker. Så accepterande jag är mot andra, jag önskar jag kunde vara det mot mig själv. För det är mina egna höga krav. Vet inte om de från början kommer utifrån eller inifrån. Jag vill släppa taget, släppa fokus på mig, ur ett negativt perspektiv. Det dåliga handlar om mig, det bra om andra. En gnagande olust, rastlöshet.

Jag vet nu hur det är uppbyggt. Och det gör det lättare att förstå, varför det ser ut som det gör. Synd bara att jag tycker det andra är rätt så fint... finare.

Allt för mig ska vara så exakt. Jag vill inte längre ha minst mat. Och jag vill inte ha mest. Jag vill att alla ska ha lika mycket. Det ska vara exakt. Är vi två som ska dela ska jag ha EXAKT hälften.

Jag är rädd för att släppa. Hur ska jag klara mig. Jag ville ju vara en ätstörning, ville vara en av de smala och jag blev. Det är det jag är stolt över. Att kunna säga hur smal jag var, hur mycket jag har behövt gå upp så att folk ska fatta vad jag klarade av och få en bild. Vad jag klarade av när jag var smal. Bestiga Sveriges högsta berg, gå ut med högsta betyg, jobba, vara snygg (i min värld), se mer perfekt ut så som andra egentligen vill se ut. Ni förstår, jag är extrem. För att när jag bara är jag får jag inte samma uppmärksamhet, folk beter sig inte likadant. Folk behandlar mig som om jag är mindre värd när jag är den jag är. När jag är den jag är finns det ingen som tycker om mig. Och jag tycker inte heller om mig. Från var och varannan människa får man höra hur man ska vara. Kompisar, syskon, föräldrar, samhället, bekanta. Egenskaper som uppskattas, personligheter som roar, förstår, lyssnar, är bara bra helt enkelt. Och hur jävla lätt är det att tycka om sig själv när man aldrig kan vara något som andra säger att de gillar. För jag är inte sån, jag är inte dem. Men det är aldrig något som stämmer in på mig. Och därför är jag inte värd någonting. Men när jag var i min egen värld, kunde jag åtminstone nöja mig själv. Nu är jag en droppe i havet, som försvinner i mängden.

Det är mycket som snurrar i huvudet. Jag vill räcka till åt alla. Men det går inte, för det låser sig. För jag kan inte vara ansvarig för någon, egentligen. Ansvarig för andras glädje, att andra mår bra, att andra har kul. Varför? Man måste väl inte alltid heller vara på topp. Det ingår ju i livet att man även är nere och lite deppig. Men varför tar jag åt mig så himla mycket. Varför är det jag som ska fixa allt? Varför ska jag påverkas så mycket av det? Varför blir jag då ledsen när andra är ledsen, när jag inte kan göra andra glada när jag är glad. Allt handlar ju om mig liksom. I mitt liv iallafall. Jag ska försöka vara som jag vil, i min värld. Där jag är ansvarig för mig själv.

Igår var jag ute. Partyprinsessa. My girl wants to party all the time. Låten som beskrev mig enligt en kompis. Jag har inte levt upp till det på ett bra tag. Har inte velat, inte kunnat. Men nu är jag sugen. Jag var en tjej med idéer. Det gillade jag. Och därför tappade jag allt. För mycket att leva upp till. Men jag gör så gott jag kan

♥

Som en blomma. Fast den levde inte. Den fanns där. Ganska lång. Men blomman hade ingen färg. Den var vissen, ledsen. En blomma som bleknat. Blommen fick lite näring. Växte inte sådär jättemycket på bredden. Men sakta reste sig kronbladen uppåt. Pigmentet började sakta att komma tillbaka. Blomman började lysa. Blomman hade fått färg. Slagit ut.

Så beskrev en tjej hur jag såg ut första gången hon såg mig jämfört med idag. Jag antar att jag ändå kommit en bit.

Och tack , verkligen för era kommentarer. Det är rätt jobbigt nu. Missnöjd med allt och lite till. Påverkas av allt och ännu lite till. Men det hjälper så jävla mycket. Ni är så himla vettiga. Verkligen bra människor. Ta åt er.

weheartit

Tack för era fina kommentarer! Verkligen!

Jag känner att jag har kommit en bit på väg. Ibland får jag flashar av 'åååh jag vill också bara vara smal(are)' och 'jag är såååå missnöjd med min kropp och kroppsform' men ibland går det faktiskt också rätt bra.

I fredags var jag på födelsedagsfest. Började kvällen med att laga lyxmiddag till mig själv i min ensamhet. Sedan några glas vin hemma hos en idunkompis. Sedan gick vi till J som fyllde år. Det var mycket trevligt.

Valborg - trött tjej. Middag med ett antal familjer och kompisar. Lugn och bra kväll.

Det är så fruktansvärt jobbigt att se andra vara i den situationen jag varit i. Såna som man vet har gått ner mycket i vikt och som har förändrats. Då sätts mina tankar igång. Jag går och tänker på den här tjejen väldigt mycket. Vill prata med henne, rädda henne. Visa att jag förstår, vet vad hon håller på med. Det finns andra sätt att hantera det på. Hon behöver inte må dåligt. Men mest är det nog också för att jag är avundsjuk. Hon är väldigt smal. Smalare än mig. Och jag vet vad hon håller på med. Det som jag gjorde. Det som jag vill vara värst och bäst i. Jag blir besatt av att se hur mycket hon har gått ner i vikt. För jag vill inte att hon ska vinna över mig. Hon får den uppmärksamheten nu som jag vill ha. Den som handlar om utsidan, om ytan. Ja jag är väl ytlig. Nu är jag inte bara en yta för andra, jag är väl någonting mer när jag mår bättre. Men jag vill vara en yta som alla pratar om. Det är uppmärksamheten jag saknar. Fan.

pic. we<3it