A promise
Imorgon åker jag och därför tänker jag ta upp något som jag har lovat.
För några veckor sedan när jag precis blivit antagen och hela resan till England blev verklig funderade jag själv väldigt nmycket på det här med maten. Dels kommer jag till en annan matkultur och ska bo hemma hos en annan familj så det uppstår ju en väldigt speciell matsituation. Jag får frukost hos familjen och lunch i skolan men resten av alla mål måste jag sköta själv. Om jag ska vara ärlig har mina tankegångar gått såhär: 'När ja kommer till England gör d et ingenting om jag råkas missa några måltider eller om jag på grund av pengar inte har råd och det blir mindre måltider, samtidigt som jag vill träna lite mer, och komma igång.
Tankegångarna kom när jag i chock insåg att jag gått upp en hel del mer än vad jag ens föreställt mig. Såklart ville jag ju snabbt göra någonting åt det, men enligt terapeuten tar det cirka ett år för kroppen att återställa sig, vilket då alltså är i maj nästa år. Så jag måste stå ut, och SKÖTA mig, äta sex gången om dagen för att kroppen ska kunna bli helt återställd.
Och så var det det jag hade lovat. Jag skrev med en väldigt smart tjej för ett tag sedan som också var helt chockad över att jag skulle åka, men samtidigt blev hon lite orolig. Och hon ville att jag då skulle lova att absolut inte ändra på något med maten, eller trixa med den. Absolut inte låta pengarna styra att jag inte ska köpa mina mål, eller medvetet undvika eller komma på andra smygande idéer. Maten är prio-ett att jag klarar. Egentligen är jag glad att jag lovade det(även om mitt huvud just nu vill något annat), för även om jag bara är mänsklig så är det bättre att jag lovat någon annan, för att lättare hålla det jag lovat, så tack Emelie för att du bryr dig!
sista
Det sista husmorsknepet för dagen för min onda hals:
Glass i stora lass!! Ben o Jerry
Och te
Har inte druckit te på typ ett halvår. Nu när jag är normalviktig och har en förbränning har jag varit så fruktansvärt varm att jag inte ens kunnat dricka te. Det är förknippat väldigt mycket med min ätstörning också. Drack te i stora mängder för att överhuvudtaget hålla mig någorlunda varm, och istället för att känna hunger, fylla ut magen , istället föt att äta. Det är förbi. Nu dricker jag för att hösten börjar komma och det är hur mysigt som helst. Och gott! Inte ett substitut för något annat.
Bloggar och ätstörningar
Hade ett väldans bra samtal igår. Pratade lite om bloggar och ätstörnignar och så. Finns ju så sjukt många om "såhär gick jag ner 10 kg" och där folk räknar kalorier och tränar hysteriskt och ger olika mattips, och utåt håller de en fasad om att vara friska. På något sätt har jag tidigare dragits till dessa bloggar. Påverkats, triggats. Min terapeut sa att bloggar får ju läsarna att tvinga sig själva till att hålla sig i en ätstörning. Eller iallafall får de mig att påverkas till att vilja gå ner i vikt. Och varför ska jag tvinga mig själv att må så dåligt, tvinga mig att hålla mig i en ätstörning för att folk ska vara så besatta. Ja, såklart man kan argumentera om att "läs inte de bloggarna då" men är det sånt som kretsat i ens liv, och ska släppa, sluta tänka på, är det ju också det som är/varit ett stort intresse. Hade jag inte försökt bli frisk hade de ju säkert varit mina favoritbloggar. Så frågan är då vilka som läser de bloggarna? De som älskar sig själva, som är nöjda med sig själva och som absolut inte vill ändra något på sig själv? Sen är det ju många ute i landet som inte vet så mycket om mat och träning (som jag som lärt mig otroligt mycket på scä) och som faktiskt tror på allt mattjafs. Jag gjorde ju det förut. Såklart alla har eget ansvar med vad de gör på internet. Men eftersom mat och träning typ blivit det mest omtalade ämnet hos folk är det ju inte så jäkla konstigt att folk går in på de bloggarna och sen där påverkas.
chilla liksom
Var på begravning igår. Sorg. Hade avskedsmiddag med familjen på kvällen, och PACKADE!!! För jag åker om 4 dagar!!! Shit alltså. Och jag var så satans trött och kände mig typ febrig så anmälde mig sjuk till jobbet idag, hihi, så jäkla stressad och trött. Har suttit och kollat igenom alla gamla bilder sen typ sjuan, och ännu äldre kanske till och med. Gud vad roligt det var. Gud vad jag minns glada tider, tider jag saknar, som jag önskar hände igen för att jag faktiskt mådde bra då. Ibland önsksar jag att jag bara var liten igen...
Hur som har jag nu beställt 1006 bilder som varit digitala som nu kommer förevigas i pappersform. Tjihooo, vissa väldigt tokiga, såna man tog bara för att man inte hade något att göra, och andra som jag verkligen vill minnas och aldrig förlora. Bjuder därför på en härlig bild från 8an(?).
Tonight's gonna be a good night
Ikväll ska jag ha lite avskedspartaj med några kompisar. Det ska bli trevligt. Synd bara att jag inte känner mig helt hundra. Äsch det får lösa sig. Och om mindre än en vecka drar jag!!! Fatta!!
Hade det lite jobbigt i helgen. Gick efter jobbet på en annans avskedspartaj. Kom direkt till efterrätten. Ser hur folk tar mini bitar av tårtan, smakar och lämnar resten. Självklart blir jag påverkad, triggad att minska, tycker själv att det var onödigt eftersom jag inte ens var sugen eller ville ha den. Men åt upp den. Berättar det för min terapeut. Och får höra hur bra jag var, att jag gjort precis rätt. Tårtan hör ju till när man blir bortbjuden, det är en socialgrej. Och just att jag åt den då det kändes jobbigt och onödigt är steget mot att bli friskare. Annars hade jag tagit ett steg in på den sjuka vägen igen. Så jag är nog lite stolt ändå!
I en evighet
Jag måste nog erkänna att jag inte är som jag varit. Jag är ledsen. Påverkad av ett dödsfall. Deppig över dagens situation. Nervös inför framtiden. Och jag är på gränsen att ge upp. Ge upp det liv som kanske inte var menat att levas. Ge upp för att slippa känna, slippa stressa, bara falla. Så jag är förvirrad, och ganska nere just nu.
smalhet
Jag har tänkt på en sak om det här med att vara smal. Jag jämför mig så mycket med andra och runt omkring mig ser jag folk är som är väldigt smala. Och jag skulle inte vilja påstå att jag har en förvrängd bild av andra och mig själv till jättestor grad. I tidningar och filmer kan folk vara väldigt smala. Är det så att vi har blivit så vana att se smala människor att det i våra ögon faller naturligt och därför reagerar man sällan på att folk är för smala. Jag kan se bilder på mig när jag var som smalast och tycka att det ser ganska normalt ut. Jag tycker att alla ser ganska normala ut när dom är smala och eftersom jag vet vad jag väger och hur jag ser ut, kan jag ju samtidigt förstå att vissa borde vara just för smala. Tror ni att vi är så vana vid att folk är för smala och att vi har sett det så mycket i film, tidningar och whatever, att det för smala blir normalt?
snart så
Det är bara cirka två veckor kvar. Tills jag försvinner till ett annat land. Fan vad spännande det ska bli. Ett annat språk, helt nya människor. Så otroligt spännande.
skit
Nu skiter jag i alla koder.
Jag har gått upp 26 kilo. Jag ser ju hur jag ser ut, jag är liksom inte dum. Och om någon kan jämföra så är det ju jag, men det är inte det. Jag hatar hur jag ser ut nu. Jag fick höra att jag inte skulle behöva se ut såhär, ligga här. Och nu gör jag det, och jag hatar det som fan. Jag är så jävla missnöjd så det är helt otroligt. Groteskt. Så är det såhär jag "ska" se ut, då tänker jag gå tillbaka. Om några dagar får jag veta.
Dagens ilandsproblem
Jag har jätteont i mina fötter, kan knappt stå upp. Stackars mig.
Och gå på fotografiska om ni har vägarna förbi, jättefina utställningar.
The truth
När jag skriver att det är bra, börjar nästan alltid en period då allt känns skit. Jag får helt enkelt hålla tyst om att jag mår bra eller nåt.
Jag är lite ledsen just nu, av olika orsaker. Och mest av allt stör jag mig på att jag gått upp ännu mer i vikt. Trodde att det var klart när jag gått upp 20 kg. Men byxor som jag kunde ha då, passar inte nu och alltså har jag gått upp ännu mer. Jag skulle ju få vara slank, komma till en topp för att sedan lägga sig, stabilisera sig. Så varför fortsätter det då att gå uppåt? Jag har blivit allt annat än slank.
-
Och så kommer de där tankarna. När jag tittar på bilderna från Grekland. Den där viljan att bli smalare, viljan att se ut som de andra jag ser på stranden, bruna, snygga svenskar. Och jag tycker att jag är tjock på bilderna. Allt annat än smal, trots att det är just smal jag vill. Slank ändå, men nej. Jag är tjock.
Framsteg.
Vet ni vad som slog mig idag. När jag var och handlade senast med min syrra kollade jag på flingorna i typ 5 sek, sen tänkte jag den såg god ut. Och idag när jag skulle äta frukost reflekterade jag över det. Jag tog bara dom som såg godast ut. Förr i tiden åt jag inte ens flingor. Sen när jag började äta det var jag noggrann med att ta de nyttigaste, kollade innehåll och så vidare. Tog typ den torraste müslin som var "renast" enligt mig. Idag äter jag dom som ser godast ut och dom jag är sugen på. Och goda flingor är så mycket roligare än torra, genomtänkta saker. Framsteg.
Magiskt
ÅÅh grekland var helt underbart! Sola, bada och bara ta det lugnt! Jag var där med min syster. Vi var på ön Kefalonia.
I övrigt har jag gått ut lite och träffat lite kompisar här hemma. Vet ni vad mina kompisar säger om mig? "Du är bra på att gå fram och prata med folk/killar" Jag blir så glad men samtidigt så förundrar. För typ ett halvår sen vågade jag ingenting. Jag fick i uppdrag att prova på av min terapeut. Det är inget man kan direkt, precis som allt annat. Man kan inte allt redan innan man provat. Och nu har jag provat och insett att det är ju inte så himla svårt. Snarare bara kul. Vilket har resulterat i att jag hörs med typ flera killar samtidigt. Jag förstår inte hur det blev såhär. Lilla jag liksom. Det går alltså att förbättra sitt självförtroende, men man måste nog för det första tillåta sig att göra det. Öppna upp sig för tanken.
Sen är det ju bara jävligt roligt att ragga :P
Känns lite som att jag har stannat upp. När jag startade bloggen var det för att gå igenom en behandling mot anorexi. Nu är det genomfört och ärligt talar mår jag för det mesta ganska bra. Mitt liv handlar inte längre om mat och den delen. Det är så mycket mer nu. Det är väl ett liv helt enkelt. Men jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Ska jag fortsätta här, eller helt byta spår. Eller sluta helt. Anledningen var ju att jag ville ha respons, få kontakt med andra. Få förståelse och samhörighet. Men jag vet inte om det är någon där ute som ens vill läsa det här. Så jag frågar er vad ni tycker?
Grekland <3
