Imorgon åker jag och därför tänker jag ta upp något som jag har lovat.
För några veckor sedan när jag precis blivit antagen och hela resan till England blev verklig funderade jag själv väldigt nmycket på det här med maten. Dels kommer jag till en annan matkultur och ska bo hemma hos en annan familj så det uppstår ju en väldigt speciell matsituation. Jag får frukost hos familjen och lunch i skolan men resten av alla mål måste jag sköta själv. Om jag ska vara ärlig har mina tankegångar gått såhär: 'När ja kommer till England gör d et ingenting om jag råkas missa några måltider eller om jag på grund av pengar inte har råd och det blir mindre måltider, samtidigt som jag vill träna lite mer, och komma igång.
Tankegångarna kom när jag i chock insåg att jag gått upp en hel del mer än vad jag ens föreställt mig. Såklart ville jag ju snabbt göra någonting åt det, men enligt terapeuten tar det cirka ett år för kroppen att återställa sig, vilket då alltså är i maj nästa år. Så jag måste stå ut, och SKÖTA mig, äta sex gången om dagen för att kroppen ska kunna bli helt återställd.
Och så var det det jag hade lovat. Jag skrev med en väldigt smart tjej för ett tag sedan som också var helt chockad över att jag skulle åka, men samtidigt blev hon lite orolig. Och hon ville att jag då skulle lova att absolut inte ändra på något med maten, eller trixa med den. Absolut inte låta pengarna styra att jag inte ska köpa mina mål, eller medvetet undvika eller komma på andra smygande idéer. Maten är prio-ett att jag klarar. Egentligen är jag glad att jag lovade det(även om mitt huvud just nu vill något annat), för även om jag bara är mänsklig så är det bättre att jag lovat någon annan, för att lättare hålla det jag lovat, så tack
Emelie för att du bryr dig!
