hej
Om att vara utanför
Att sitta med, men inte riktigt vara med i alla fall. Att säga något men att ingen riktigt lyssnar. Att lyssna helhjärtat men att inte få samma sak tillbaka. Att inte känna sig delaktig. Att vara en skugga bland de andra.
För att slippa känna, för att slippa komma i kontakt med dessa känslor. Slippa känna sig utanför. För vem vill det. Det kanske alltid kommer vara så. Jag kanske har den personligheten. Det är bara att acceptera. Jag är inte den som andra väljer i första hand. Har aldrig varit för någon, vilket nog också varit min enda dröm. Att känna att jag och någon annan bara är ett vi. Men så är det aldrig. Och jag trivs inte med det, så jag vill döva mina känslor för att orka stå ut. Fokuserar inåt, fokuserar på mig själv, fokuserar på det jag kan ändra, det jag kan styra då jag ändå kan uppnå något inför mig själv. När jag styr mina känslor genom maten. Hjälp mig.
Och om det bara handlar om maten. Varför ska man få ångest. Varför ska jag behöva önska att det som intogs aldrig intogs?
The story of life
Det blir väldigt hemska inlägg här och inte alls särskilt uppmuntrande och peppande. Jag önskar det kunde vara så dock. Grejen är att jag har en annan blogg också och för att få ut allt jobbigt så tar jag det här. Jag önskar bara att det vore bra att jag inte skulle behöva en sådan här blogg.
Varför är det så mycket lättare att klanka ner och nedvärdera sig själv, hata sig själv och sin kropp? Borde inte vi människor fötts med instinkten att alltid skydda oss själva och låta oss själva komma i första hand. Istället är det ju mycket lättare att kritisera sig själv. Varför är det som borde vara det mest grundläggande - att leva med sig själv - också det svåraste?
Svara mig.
