skuggdoft

att kämpa. En ätstörning och annat från livet.

sorg

Sista veckan på Idun. Och imorgon är sista dagen jag träffar alla behandlare. Imorgon har vi fredagsavslutningen även om veckan sen fortsätter. Funderar lite på vad jag ska säga, men det får nog komma då i stunden. Jag tycker både det är läskigt och samtidigt känns det bra. Läskigt och jobbigt för att det kommer kännas tomt, sakna liksom tryggheten att komma tillbaka dit, och gruppen. Läskigt att ge sig ut i livet. Känns bra också för jag vet att jag har kommit långt. Jag har gjort mycket framsteg, både kroppsligt och psykiskt, även om det inte är helt bra. Men jag har kämpat på sjukt mycket och använt mig av tiden.

Idag slog det mig. Jag läste min gamla dagbok igår. När allting började, mitt missnöje. Och hur dåligt jag mått under alla dessa år. Och jag känner sorg, jag är ledsen. Att lilla jag har behövt må så dåligt. Varför?

Så det är sorg blandat med glädje över hur mycket jag har åstadkommit. Och ärligt talat trodde jag inte ens på mig själv i början eller var särskilt motiverad. Minns när jag pratade med dietisten och nästan funderade på att inte fortsätta. Men nu är jag här och jag har kommit långt. Så jag är lite stolt faktiskt.

Och angående mina tidigare inlägg. Jag hade inte en så bra helg. Och det är lite läskigt hur lätt jag kan påverkas. Och göra alla dessa taskiga saker mot mig själv. Tur att jag får stöd. Tack.

sv: Aa kolla dom, jag har jättesvårt att hitta chinos som sitter bra men deras finns från 25 och uppåt så nu hade jag tur och hann köpa innan dom tog slut.



Det tar en oerhörd tid och jag tror inte att man ska förvänta sig att tanken om att vilja vara ”smal” någonsin kommer att lämna helt, den kommer alltid att finnas där till viss del men däremot visa sig mer sällan. Gällande äs så är det bra med mig tycker jag, självklar så får även jag dippar men jag utmanar mig själv (& åt tillockmed pizza för två veckor sen, wow!).



Jag fyller 23 i sommar så jag är ganska ”gammal” egentligen, nådde bmi 20 för en månad sen men var på 16 i januari så det har gått fort uppåt men det är stabilt nu och jag mår inte dåligt. Tävlingsmänniskor ger inte upp i första taget så det gäller att bestämma sig ;)

Du kan fortsätta resan själv - Idun är bara en knuff. En knuff så att du får fart, vet vilken väg du ska ta. Och sedan är det bara att fortsätta på den :)

Du ska vara stolt över dig själv Therese, jag är stolt över dig och jag känner dig knappt, du verkar vara fullkomligt fantastisk. Och jag måste angående det där med taskiga saker poängtera ännu en gång det i min värld uppenbara - du är så vacker att jag får ont i ögonen när jag ser på dig kvinna!

Och även om du inte hittar någon anledning till varför du har varit så elak mot dig själv så är huvudsaken att du inte är det nu. Det är fantastiskt. Det är underbart, DET är glädje!



sv: Fast hur logiskt är det? "De är snygga vid normalvikt men inte jag"? Stämmer inte riktigt gumman, haha. Om jag kunde göra så att du kunde se hur fantastiskt fin du är så hade jag inte tvekat. Om jag kunde ta bort all smärta och hålla om dig och lova att du aldrig skulle ha ont igen hade jag gjort det också.

Men det är inte så. Och det kanske kommer göra ont fler gånger, men du tar dig förbi det. Det vet jag. DU är stark. ♥

Du ahr kommit jättelångt tjejen, och jag hejar på dig. Du kommer klara dig på egen hand, det vet jag.

Ja, det är inte klokt hur mycket man faktiskt utvecklas, du är duktig tjejen!

Puss<3