andrum
Känslorna växer sig starkare för varje dag och jag klarar inte av att se mig själv, vara den jag är. Jag står inte ut. Idag kunde jag inte stå emot och trotsade det jag egentligen vet att jag måste göra men det gick inte. Jag kan inte. Inte när jag ser ut såhär. Inte så som jag har blivit. För varje måltid har ångesten växt sig starkare och hela jag vill bara ta avstånd från allt. Jag vill inte vara den som tar mest. Vill inte vara den som är störst. Inom mig har känslan legat och grott och nu är det så starkt efter varje måltid att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Så idag blev det inte som det brukar. Och jag kan inte hjälpa att känna ett hopp, inom mig. Ett hånskratt åt hela världen. Att jag gör vad jag vill, och då är det bra. Ett lugn inom mig. En tom mage, tom och stark. Ett rus. Att nu är allt bra.
Nämen hörru, vad tråkigt att höra att det är sämre nu igen... Jag har varit där, vet inte vad jag kan säga mer än att det faktiskt BLIR bra om man fortsätter kämpa, jag mår lovely nu om man jämför med för ett tag sen! Puss & kram, kämpa på fina du! <3
Det är som en drog, svälten. Men desto längre du trotsar den, desto mer avtar beroendet. Jag lovar. Du måste bara stå ut. Måste. Okej? Det är inget val. Du måste.
sv: Åh, don't you know it! Du har ju varit där förut. Och deras kladdkaka, ja, den är ju gudomlig. Saknar den, faktiskt, har inte varit där sedan i onsdags! Fyller du år? Grattis i förskott!
