Everybody's got history
Men nu har jag faktiskt kommit fram till något helt annat. För jag har problem och jag är sjuk. I fyra år har jag varit sjuk och det är faktiskt tillräckligt länge. Det finns de som varit sjuka längre men det har inte betydelse för om jag är sjuk eller inte. I fyra år har jag gått och hållt allt för mig själv. Haft en strävan, ett mål som faktiskt också lett till anorexi. Även om jag själv tycker att det är konstigt så har jag svart på vitt att jag är sjuk. Och under så lång tid har jag hållt det hemligt i min egen lilla värld. Och just därför vill jag nu bara prata. Prata med andra i samma situation. Känna stöd. Stöd att kämpa.
Och jag går nu på behandling. Min terapeut undrar om jag verkligen vill ta till mig hjälpen och försöka göra något åt det depressiva. Det är svårt men jag måste helt enkelt. Nu ska jag kämpa ännu mer. Göra allt dom säger och utmana med maten. Utmana hela min uppbyggda värld för att bryta mina mönster. Se världen på ett annat sätt än vad jag gör nu. Kämpa med mindfulness och bryta depression. Bryta ätstörningen. Nu när jag bara har hälften kvar av behandlingen. Nu ska jag kämpa tills jag är där, dit jag egentligen inte vågar gå. Det kommer vara jobbigt men jag måste ge det en chans fullt ut för att se vad det är dom säger att jag kan få. Se vart jag kan komma. Kämpa för det okända. För annars kommer jag ångra behandlingstiden om jag bara gör det halvhjärtat. Nu ger jag det en chans.
Jag tycker du är både modig och klok som bestämt dig för att kämpa för att ta dig hela vägen, och att ta emot hjälpen och gå in helhjärtat.
Och jag har också tänkt så många gånger, att "jag är inte sjuk på riktigt" för att jag inte varit sjuk så länge eller aldrig blivit inlagd osv.
Men en ätstörd är man ju vare sig man varit det 10 eller 1 år. Det är ju snarare bara så att om man varit sjuk i många år har man slösat ännu mer tid på något som bara gör en illa och hindrar en från att våga leva på riktigt.
Så ju tidigare man blir frisk desto bättre, även fast det kan vara svårt att tänka så ibland.
som sagt, tycker du är modig och hejar verkligen på dig, du fixar det!! Även om det känns förjävligt så gäller det att fortsätta streta emot ätstörningen.
och du, grattis i efterskott! :)
KRAMAR<3
Klokt beslut! Du MÅSTE ge din behandling 110%, annars är det väldigt svårt att lyckas bli bra. Jag provade en gång och gav knappt 50%, och det slutade i inläggning. Sedan gav jag 110%, och det lär sluta i en friskskrivning!!! Fatta hur bra det går, bara man vill och kämpar så in i helvetet!
svar; Åh ja, du måste prova ben and jerry när du känner dig redo, dom är såå goda! :D Tack så mkt btw!:)
Kramar!
Underbart, vännen! Det där är HELT rätt inställning, jag hejar på dig som bara den! Finns här hela vägen.
Sv: Åhmen tack sötnos, vad snäll du är! Ja men eller hur, höll på att dö av nervositet när jag skulle trycka på "avsluta prov" haha. jadå det gick fint på vägningen.
Kramar
Vilka visa tankar. Jag tror du gör helt rätt val. Du verkar ha kommit till en väldigt viktig insikt.
Det ska bli ett slut på det här nu, Therese. Det här lidandet. Varför ska du behöva må dåligt för att du inte mått sämst?
Nej, nu vänder vi på det här. Till det bättre.
Kladdkakan var underbart god! Precis som vanligt, och gud, vad jag älskar den!
Fick till och med extra kladd, av pojkvännen (som alltid delar med sig så snällt..!)
Vad tyckte du om pajen, var den i klass med kladdkakan? :3
Sv: Jo jag har tävlingsåkt när jag var mindre, men det var länge sedan :) Längd asså, slalom suger jag på haha
Ja visst är det läskigt hur blind man blir verkligen. Man ser verkligen inte verkligheten som den är utan blir blind.
Hur fungerar allt för dig nu? hur länge har du fått hjälp? :) vad för typ av hjälp får du?
Många kramar, kämpa vidare :)
