skuggdoft

Jag är så rädd att jag ska misslyckas. Att jag inte ger 100 %. Att jag lämnar det och har bara gjort det halvdant. Jag har svårt att se en framtid överhuvudtaget. Men om jag nu går på behandling är det lika bra att släppa allt direkt, Dra av plåstret fort istället för att dra ut på det onda. Jag vill gå upp till minst bmi 20 så snabbt som möjligt. Så att jag kan stabilisera mig och ha tid att känna och leva i mig själv med stöd från alla i gruppen och min terapeut. Så att jag slipper stå ensam och vilsen i en ny skepnad. För det är ju dit jag på något sätt ska även fast jag nog inte riktigt insett det själv. Jag har nog tänkt att jag ska få stanna där jag är, göra som de säger men att vikten stod still. Men nu vill jag att det ska gå fort fort fort. Samtidigt som jag absolut inte vill gå upp i vikt.

En liten rädsla finns för att det ska sväva uppåt och aldrig stanna. Att vikten ska fortsätta och aldrig stabiliseras. Att jag går upp mer i vikt än vad som är normalviktigt. Men samtidigt, det har tagit lång tid att gå upp till där jag är nu. Och jag är ändå inte där jag bör vara. Så det kan alltså inte vara så att man blir överviktig från en dag till en annan. Det tar tid för kroppen att gå upp i vikt. Det skulle alltså ta tid att bli överviktig också. Alltså är det är en tanke som är orealistisk. Och när man äter 6 gånger om dagen är förbränningen igång + att det är vad kroppen behöver, så jag kommer inte att bli överviktig av det. Men alltid denna ambivalens. Tvekan. Jag vet det men ändå inte...