skuggdoft

Det hände nog under vintern nu. Kom hem från England rätt deppig, straffade mig själv på det ohyggligaste sättet vilket jag djupt ångrar nu för jag är inte så dålig. Jag är fan tvärtemot. Jag är sjukt bra och värd så mycket mer än att se mig själv som världens sämsta människa. Och det lät så hemskt när min terapeut sa det. Att jag visar för omvärlden att jag är en oälskvärd människa. För om jag inte älskar mig själv, hur ska då någon annan kunna göra det. Det gav mig en tankeställare.

Men jag lärde mig en hel del på det. Som med allting man går igenom i livet. Jag har förstått nu att alla människor är inte omtänksamma eller schyssta. Alla har tydligen inte samma värderingar om andra människor. Och jag insåg där och då att jag har försökt att leva med dessa människor, genom att trycka ned mig själv, fast det har varit helt fel. Och nu vet jag, att jag måste utgå från mig själv och inte ha dessa människor så nära inpå mig och som en del i mitt liv eftersom jag inte mår bra av det och i det här fallet måste jag ju utgå ifrån mig själv. För jag är ju trots allt viktigast i mitt eget liv. Och jag är rätt viktig.

Sen är jag inte den enda som tvivlat. Jag mådde piss men en kompis berättade för mig igår något jag aldrig kunnat drömma om. Och jag sa att ur min synvinkel är det inte alls så. Och jag sa att jag är rätt nöjd med mig själv och att jag tycker att jag ser rätt bra ut (rent ytligt) så det går att ändra inställning.

Jag vill inte tillbaka. Jag känner mig trygg och llivsglad nu, och det kan ändras men jag kommer aldrig gå tillbaka. För jag har fått smaka på det livet jag alltid velat ha och jag älskar det. Och jag är den enda som kan leva mitt liv och göra det till vad jag vill ha. Vi är själva de enda som kan bestämma hur och påverka hur vi vill leva våra liv. Och nu vill jag leva.