skuggdoft

Jag är så rädd att jag ska misslyckas. Att jag inte ger 100 %. Att jag lämnar det och har bara gjort det halvdant. Jag har svårt att se en framtid överhuvudtaget. Men om jag nu går på behandling är det lika bra att släppa allt direkt, Dra av plåstret fort istället för att dra ut på det onda. Jag vill gå upp till minst bmi 20 så snabbt som möjligt. Så att jag kan stabilisera mig och ha tid att känna och leva i mig själv med stöd från alla i gruppen och min terapeut. Så att jag slipper stå ensam och vilsen i en ny skepnad. För det är ju dit jag på något sätt ska även fast jag nog inte riktigt insett det själv. Jag har nog tänkt att jag ska få stanna där jag är, göra som de säger men att vikten stod still. Men nu vill jag att det ska gå fort fort fort. Samtidigt som jag absolut inte vill gå upp i vikt.

En liten rädsla finns för att det ska sväva uppåt och aldrig stanna. Att vikten ska fortsätta och aldrig stabiliseras. Att jag går upp mer i vikt än vad som är normalviktigt. Men samtidigt, det har tagit lång tid att gå upp till där jag är nu. Och jag är ändå inte där jag bör vara. Så det kan alltså inte vara så att man blir överviktig från en dag till en annan. Det tar tid för kroppen att gå upp i vikt. Det skulle alltså ta tid att bli överviktig också. Alltså är det är en tanke som är orealistisk. Och när man äter 6 gånger om dagen är förbränningen igång + att det är vad kroppen behöver, så jag kommer inte att bli överviktig av det. Men alltid denna ambivalens. Tvekan. Jag vet det men ändå inte...

Åh tack tack för fina kommentarer. Det höjde mig ännu en nivå över ytan och jag är ännu mer peppad att kämpa. Det är verkligen till stor hjälp! Och nu har jag fått mina tabletter så att jag kan få lite perspektiv och komma ur min negativa dvala. För det är svårt att kämpa när allting ändå känns ovärt och meningslöst. Men idag har jag haft en bättre känsla. Det ska gå. Jag kan!

Det är lätt att fastna i bilden av att antingen är det bäst, eller så är det pest. Min terapeut säger att jag är jättemodig och har gjort jättestora framsteg men för mig har det inte varit tillräckligt. Jag tycker inte alls att det jag gjort varit bra. Men utifrån sett har det tydligen varit det. Jag har självklart otroligt mycket kvar, men jag har också kommit en bit på väg. I förrgår åt jag både skogsbärspaj till fika och efterrätt på kvällen. Om inte det är framsteg så vet jag inte riktigt vad jag förväntar av mig själv. Jag är bra, det är jag. Och nu gäller det att våga igen, och igen, och igen. Igår åt jag dessert, dock inga "onyttiga" ingredienser. Det var gjort på banan och bär och avokado bland annat. Inga enligt mig farliga grejer. Men just  för att det ser ut som och för att man benämner det dessert blir det en annan grej. Men det klarade jag. Nu måste jag bara våga med det förbjudna också.

Men man behöver inte alltid vara bäst. Ibland kan det till och med vara skönt att ta något lite halvseriöst för det kan vara kul ändå. Har man inte förväntningarna på sig själv att prestera jättebra kan man heller inte bli besviken när man inte lever upp till de förväntningarna. Det kanske är som när man tecknar. Inom teckningen använder man gråskalan. Man använder olika nyanser av grått. Från vitt till svart och allt däremellan. Då skapar man en harmonisk bild med effekter och balans. Det är förmodligen likadant med livet. Det går upp och ner men det är även allt däremellan. Det innehåller även de grå färgerna för att skapa balans För att just mellanfärgerna gör hela bilden fullständig, komplett, livfull.

Idag köpte jag mig en burk chai latte, trots att den innehöll mest socker. (vilket jag upptäckte när jag kom hem, vilket kanske var tur) Den var okej, hade nog lite mycket vatten i. Ska ta hälften skummad mjölk som riktig latte nästa gång.

Och nu har jag bara världens fetaste mage

Men det är bara de anorektiska tankarna. Det säger ingenting om mig som person. Det är också vätska som fyllt ut

När jag tänker på min sjukdom, har jag alltid jämfört med andra hur länge jag varit sjuk. Hur jag har haft det och hur illa det har varit jämfört med hur andra haft det. Jag har sett det som att jag inte varit tillräckligt sjuk. Jag har inte haft det så som andra har haft det och därför är inte jag sjuk.

Men nu har jag faktiskt kommit fram till något helt annat. För jag har problem och jag är sjuk. I fyra år har jag varit sjuk och det är faktiskt tillräckligt länge. Det finns de som varit sjuka längre men det har inte betydelse för om jag är sjuk eller inte. I fyra år har jag gått och hållt allt för mig själv. Haft en strävan, ett mål som faktiskt också lett till anorexi. Även om jag själv tycker att det är konstigt så har jag svart på vitt att jag är sjuk. Och under så lång tid har jag hållt det hemligt i min egen lilla värld. Och just därför vill jag nu bara prata. Prata med andra i samma situation. Känna stöd. Stöd att kämpa.

Och jag går nu på behandling. Min terapeut undrar om jag verkligen vill ta till mig hjälpen och försöka göra något åt det depressiva. Det är svårt men jag måste helt enkelt. Nu ska jag kämpa ännu mer. Göra allt dom säger och utmana med maten. Utmana hela min uppbyggda värld för att bryta mina mönster. Se världen på ett annat sätt än vad jag gör nu. Kämpa med mindfulness och bryta depression. Bryta ätstörningen. Nu när jag bara har hälften kvar av behandlingen. Nu ska jag kämpa tills jag är där, dit jag egentligen inte vågar gå. Det kommer vara jobbigt men jag måste ge det en chans fullt ut för att se vad det är dom säger att jag kan få. Se vart jag kan komma. Kämpa för det okända. För annars kommer jag ångra behandlingstiden om jag bara gör det halvhjärtat. Nu ger jag det en chans.

före - efter

Om några minuter blir det min födelsedag. På något sätt vill jag testa mina kompisar lite. Jag har inte påmint någon om att imorgon är då jag fyller år. Jag tror typ inte att någon kommer komma ihåg det eller bry sig. Jag vill att de ska veta det utan att jag behöver säga det. Därför vill jag testa lite. Se vilka som faktiskt kommer ihåg ändå. Vilka som bryr sig tillräckligt.

Egentligen tror jag det är dumt. Jag bryr mig nog inte om de kommer ihåg och gör de det inte blir ju mina tankar endast bekräftade. Men jag måste ändå göra det.

Bara några minuter kvar... Godnatt. Imorgon vaknar jag till en 20 årig dag.

Och Oskar Linnros var skitbra igår. Starstruck. Han var syggare i verkligheten. Och jag dansade som om morgondagen inte fanns för i den stunden kunde jag bara släppa loss. Totalt.

Nu tar det emot till tusen och varje mellis är laddat och leder till ilska och bråk. En liten kommentar eller handling raserar allt och det som innan var vilja försvinner totalt. Det är olidligt och känslostormarna lugnar sig aldrig. Och även om det inte känns så vet jag att jag gjort framsteg de senaste dagarna för jag har utmanat mig tre dagar i rad. lingonsylt, chokladbar och buffe har genomförts. jag är bra.

Finns det någonting mer? Har det någonsin funnits? Vart är jag på väg? Finns det något för mig? Jag tvivlar. Om det någonsin kommer förändras, livet.

Backarna var dåliga, grått ute. idag är en nedstämd, tråkig och händelselös dag. Huvudet är fullt av tankar. Ena sekunden en enorm vilja och motivation andra sekunden helt svart och orkeslös. Ingenting känns klart idag... 

Ikväll drar jag till Åre. Skidor och fjäll och sol. Nypistat och puder. Älskar fjällen. Och imorgon är det Oskar Linnros.

Underbart

Att magen står åt alla håll.

Träffade en gammal kill kompis. Vi bestämde att ta en lunch. Han sa att efter v. 14 är det lugnt för honom. Han pluggar men lite skillnad mot mig som har all tid i världen.

Puss och kram

Åh vilken härlig dag. Har gått runt lite på stan ute. Bara solen gör en glad. Kanske kan det vara så att det är bra att vara ute och promenera lite för att inte bli så deprimerad. Fågelkvittret hörs till och med in i huset. Idag är jag lite glad. Glad för att solen gör mig glad. Och jag blir glad bara av att skriva att jag är glad, så jag får berätta för er att jag är glad. Och så blir jag glad om ni blir glada av att läsa min blogg. För det hoppas jag att ni blir, ibland i alla fall. Kanske? Någon? Lite? Inte?



Gladpuss

Ett hett tips: Om ni har bulgur över från middagen till exempel så kan ni låta den stå i kylskåp över natten (eller koka nytt och spola i kallt vatten) och blanda med vaniljyoghurt och bär och kanske lite nötter och ha det till frukost, eller som jag till kvällsmellis. Mumsmumsmumsmums!



Gott va?

Om exakt en vecka fyller jag år. 20 år. Det känns otroligt jobbigt. Jag vill inte bli äldre. Man skulle kunna kalla det åldersnoja men det känns som att det sitter djupare. Jag kan bara inte fylla år. Jag vill inte. Jag vill ha hunnit med en massa innan. Jag känner mig inte färdig för det. Tiden går men jag hinner inte med. Det är så mycket som jag vill vara, så mycket som inte är avklarat. Jag vill ju bara få vara perfekt...

Idag var jag på make-up rådgivning. Det var faktiskt kul för jag fick lära mig lite andra sätt att lägga ögonskugga och lite tips med hudvård och liknande. Jag älskar smink och sånt men jag brukar aldrig riktigt orka göra lite mer avancerade saker. Jag fick en sminkning som funkar både dag och kväll. En lite mer fixad dag kanske. Annars har jag några dagar nu när jag varit på stan bara gjort lite granna och det är faktiskt lite kul och man känner sig lite extra fin. Fast hemma har jag inget smink alls. Jag köpte i alla fall en rolig smudger-borste och en kräm som ska ge naturlig lyster och glans. Wiie. Hon sa att jag hade fin hy, något jag aldrig tyckt. Där ser man...

Nu ska jag kolla på film och mysa!




Planlöst går jag omkring, bryr mig inte, ingenting värt, ingen mening. Ser inget värde, inget ljus. Likgiltig inför allting, ser ingen upp eller nedgång. Ser ingen vändning. När ska det gå över, när ska det ta slut? När förändras allting?

Idag provade jag ett par av mina tajtaste byxor. Nu var dom väldigt tajt i midjan. Men just nu är jag inte jätteledsen för det. För jag ska sälja dom. Tjäna pengar på dom hehe. Ska gå till Judits och lämna in dom. Det kommer bli succé! (och så glömmer vi att jag tänkte lägga upp en bild på mig själv, men såg alldeles för stor ut för att kunna göra det)

Åh vad jag älskar smycken. Jag använder det inte så ofta, men jag tycker det är så fint och härligt. Jag beundrar när andra är helt utsmyckade och önskade att det skulle se lika självklart ut när jag har det. Jag går lite i perioder. Nu har jag precis varit helt förälskad i ringar. Nu är jag mer inne på halsband. Hittade lite fina saker här. Dom ska ställa ut på Vintagemässan i April. Det är något att se fram emot!

Att måla är kul. Man försvinner in i bilden, skapar, stänger av omvärlden. Eller tänker, men samtidigt får man vara kreativ och utför något annat än vad tankarna fokuserar på. Idag gav det mig en bra känsla.

Men den raserades snabbt när mamma pratade med mig. Hon kan få mig att känna mig så värdelös. Jag känner mig pressad, får ångest, är inte tillräckligt perfekt. Krav på mig själv. Nu måste jag gå och gottgöra mitt hemska beteende.

Idag träffade jag lilla gruppen. Det var väl okej, fast nästan lite jobbigt. Låter tankarna om det vara osagda.

Här är min lilla tavla jag gjorde idag. En present. Lite modernistisk sådär. Vad tycker ni?

 

och nu känner jag mig bara fetast i världen

Deppigare dag får man ju leta efter. Har precis varit ute på promenad. Välbehövd. Nu blir det att intala mig att tänka ur helikopterperspektivet. Mina mjukisbyxor satt tajt. Heli: De var en tajt modell och de är i xs så det är inte normalt att de inte skulle ha suttit tajt innan. Men det blev att par andra som åkte på i alla fall.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen men jag orkar bara inte med allt, allt känns så meningslöst, hela jäkla livet. Vad finns det att leva för?

Ni blir de i alla fall solsidan. Missade ni det precis som jag? Kolla på tv4 play. Det blir kanske lite bättre för stunden får man hoppas. Till det: kvällsmellis. yoghurt, frukt och bovetecrunch - har ni provat? inte? gör det, så värt!

Ta hand om er.

Varför kan inte jag umgås med kompisar? Jag får panik och orkar inte vara hemma hos mina föräldrar.

Låt mig få stanna i mitt ingenmansland.