skuggdoft

I förrgår : Tortillas och glass
Igår: Choklad, kladdkaka, och ännu mera choklad
Idag: Dubbelchoklad och pizza

Onyttigt enligt mig, men ätit det, ja.

Jag är så bra

Och vi pratade rätt mycket ätstörning i lördags och jag är typ trött på det. Det kanske faktiskt finns annat också. Jag är nog typ rätt trött på det som har med ätstörning att göra just nu.

Och jag tycker ibland inte att jag är så ful. Jag var ju ute i fredags, och jag var snygg. Riktigt snygg. Jag fick en blick från en kille jag tyckte var snygg och jag tror seriöst att fler tyckte jag var snygg. Det räckte för mig att han tyckte det.

Jag känner mig snyggare när en kille jag tycker är snygg även tycker det. Om det är en "ful" kille känner jag mig fulare. Exempel: Ett fyllo kommenterar mina ben. Då kände jag mig bara jävligt mycket äckligare.

Hur är det för er?

..och med en doft av lavendel
en brandgul påsklilja
och utslagna blommor
Det är fint ute, det var längesen

och jag är dålig och ointressant och maten är jävligt jobbig.

Oj vad det har hänt mycket på sistone. Jag har varit på en introduktionskurs på en konstskola jag ska söka till. Fått utmaningen småkakor till fika och kaka till fika på morgonen oförberett. Hamnat i situationen att jag inte känner någon och det var rätt okej. Nästan lite kul att ta kontakt och prata med de andra för jag behöver ju inte träffa de igen. Och dessutom fick jag ganska bra kontakt med en.

Solat med en kompis, suttit i solen vid vattnet och pratat med en jättefin människa. Lunchat med en annan jättefin tjej länge, länge och eftersom tiden gick även blev fika.

Och förutom allt dåligt, så känns det faktiskt rätt bra.

Och tack till alla fina runt omkring mig.

Jag är jätterädd att falla tillbaka för det hände för inte så länge sedan. Men som det känns just nu är det inte ens ett alternativ att gå tillbaka. Så nu följer jag den bra känslan för ett tag.

Glad Påsk

bild: weheartit

the naked truth.

Det är så lätt att visa upp en fasad. Man ler, man är utåt sett glad, men inombords skriker ledsenheten och ilskan. Jag döljer hur jag mår för att visa andra den bra sidan av mig. En glad och rolig sida. När sanningen har varit att jag hatat allt, mig själv, livet, situationen.

Vi började prata. Vi skojade, dansade. Han sa till mig att det var mig han såg när han kom in i rummet. En blond tjej. Han sa att det lyste om mig, att man såg att jag hade självförtroende. Det lyste om mig för att jag var en tjej som gillade mig själv. Jag var säker i mig själv. Och det sken igenom och jag fångade hans uppmärksamhet. Jag lyssnade på vad han sa och skrattade lite generat. Vi stod ensamma ute i kylan. Han var söt. Han sa att jag var söt, att det lyste om mig. Han skulle bara vetat vad som pågick inom mig. För allt han sa var en stor lögn. Jag mådde jättedåligt, jag hade inget självförtroende. För varje bra sak han sa tänkte jag att så är det inte alls. Jag gillade inte mig själv, jag hatade mig själv. Jag var så osäker. Allt jag ville var att gå ner mer i vikt. Och jag var redan väldigt underviktig. Jag trivdes inte alls. Inom mig var allting mörkt. Hur kunde han se så fel? Allt han sa träffade mig för ingenting vad han såg var så som jag mådde.

Men min fasad lurade honom. För en kväll, för resten av tiden kunde han inte se.

 

Ett leende, ett skratt, ett glatt yttre. Det är så lätt att lura de runt omkring en. Så lätt att vara så som andra vill att man ska vara. För vem vill inte vara med en glad och rolig tjej? Ha kul tillsammans är något som många värdesätter. Så jag håller upp min fasad. Har roligt, men inombords dör jag sakta för varje gång.

 

Jag håller upp en fasad medvetet för jag vill inte att någon ska ta sig in. Att andra inte ska se det dåliga. Det är ju det som är meningen, så jag kanske får skylla mig själv. Men det jag vill är att någon ska förstå, utan att jag behöver säga, att det inte är som det ser ut. Att någon verkligen ska förstå och ta sig igenom min fasad som jag byggt upp. Se den riktiga sidan av mig. Förstå, bry sig om. Utan att jag säger något. Någon som tar sig igenom och ser hur det faktiskt är. Det är nog det jag velat ha. Någon som kunnat ta sig igenom och nå mig på riktigt, den äkta sidan som finns någonstans bakom min fasad.

Ikväll försvinner jag in i dimman...

Nä nu mår jag inte bra igen, som vanligt då. Jag tror att jag själv aldrig tyckt att jag ska få må bra, så nu är väl allt till sin rätt antar jag. Tack och hej.

Idag har det varit mycket bättre. När jag är nere i det deppiga tror jag inte ens att det blir bättre av att göra saker men nu i efterhand tror jag faktiskt det. Att låta sig känna att det är dåligt men att sedan sysselsätta sig iallafall, för det blir bättre, det märker jag ju. Igår åkte jag med mamma och köpte fika och vi satte oss ute i naturen. Sen åkte jag hem till en kompis. Jag tror att det är viktigt att uppmärksamma att det är okej att må dåligt, men att kanske inte vara i det så länge. Sen måste jag säga att ni är helt underbara med era kommentarer och det hjälpte verkligen med det ni sa! Jag ska nog lyssna lite mer på vad andra säger och ifrågasätta det jag själv tänker. För jag orkar inte riktigt längre. Varför hålla kvar i det ständiga självhatet. Det mår jag inte bättre av. Så nu ska jag försöka göra det bästa lite av situationen, sen ska det komma naturligt. Det kommer kanske inte gå direkt, det kommer komma dippar och det ingår ledsenhet i livet, men det ska inte betyda allt. Även fast det är lättare att tänka negativt om sig själv. Och på något sätt blir jag så färgad av vad andra tycker, men bara av det negativa. Eller vad jag tror att de tycker. Så varför inte lyssna på vad andra faktiskt säger, för det är mycket fint också. Fast det är svårt, jäkligt svårt, men det måste gå, någon gång.

Idag lunchade jag med tre små fina tjejer från Idun och det var mysigt. Sedan gick jag och gjorde det jag är bäst på: shoppade. Jag älskar skor. Sen lite second hand också. Sen nu Ben & Jerry. En bra dag idag.

Dagen har verkligen inte varit bra. Gråtit och varit nere. För jag vill inte, vill inte behöva känna såhär, se ut såhär. Och vad jag tänker om livet. Jag tänker inte ens skriva det, för det är först nu jag känt att det jag tänker kanske inte ens någon annan behöver höra. För det är inte bra. Allt runtomkring mig påverkar, det är inte bara inifrån även om det är en stor del. Och därför blir allt så himla jobbigt. Kompisar, familj, samhälle, allt.

Jag vill så gärna kunna säga att det är bra, men det kanske är dags att på riktigt lägga fasaden åt sidan. Det är inte bra. Men kravet är för stort. Jag måste leva upp till bilden runt omkring mig, för annars är jag inte accepterad. Jag måste vara glad för det är enda gången andra upskattar mig. Ensam eller borttappad. Härliga alternativ.

Nu tänker jag såna där dåliga tankar igen. Och nu är det något helt annat, något som jag aldrig tänkt förut men rätt så hemskt. För jag tittade på folk idag, som jag alltid gör och jag inser att jag typ hatar människokroppen. Jag gör verkligen det. Vad är det för missbildad uppbyggnad? Den är ful, ful, ful och jag fattar inte att andra kan gå runt och tycka att de ser okej ut. Liksom benen, magen och allt annat ni vet. Det är nog det fulaste jag sett. Och jag som inte kan tycka att andra är fula, hemska utan alla, ALLA är helt underbart vackra och egna och de är vad de är. Jag dömer inte, jag värderar inte, inte underbara människor. Men idag såg jag fult,något vedervärdigt och jag hatade det. Undrar om det är för att jag hatar mig själv så mycket...Angst

ångestfylld promenad med vårtecken

 

bildterapi

festfin och klar

who can say where the road goes... only time

Det känns som att allt jag har trott på har vänts upp och ner.

Igår var vi och fikade efter Idun, jättemysigt! I solen på en liten mini utecaféservering satt vi. Sedan var det fest och jag var verkligen nervös. Gamla vänner, allt jobbigt kommer tillbaka. Jobbiga tankar. Jobbig situation. Men allt har vänts upp och ner. Folk var glada att jag såg ut att må bättre. Det är svårt att beskriva för jag känner mig lite förvirrad. Som att det inte är verkligheten. Jag vet dock att jag måste nu utgå från mig själv, för att inte tappa bort mig igen. Men det är fan jobbigt allting. Hon som höll i det hade också ätstörningar och jag kan inte låta bli att avundas smalheten. Ja, hon såg sjuk ut, men fan, jag vill ju också vara smal. Det var en annorlunda kväll och jag känner att det är mycket att tänka igenom. Det finns verkligen många som mår dåligt och jag tror att det blev lite för mycket av det igår. För jag blev den andra ventilerade med. Och jag kan inte säga att jag kan hantera det helt bra.

Jag satt och kollade igenom gamla bilder från när jag var som smalast. Asså, det är ju inte snyggt. Verkligen inte. Och jag tyckte nog inte det då heller, men jag kände mig snyggare iallafall. Och jag är ju fan inte snygg nu heller, så jag känner mig fast i något mittenläge. Jag vet att det var inte okej och jag mådde inte bra, men fan jag vill inte se ut såhär nu heller.

Igår var det verkligen trevligt när vi gick ut och tog en drink. Jag har nog faktiskt inte insett att jag tillhört en av dom som inte riktigt hängt med, utan tänkt så mycket så att jag varit i min egna lilla värld när jag varit med kompisar och ute och sådär. Men igår ansträngde jag mig till tusen att fokusera på de andra, lyssna, prata och ha kul och inte sysselsätta mig med andra dåliga tankar. Det funkade och jag hade kul!

Igår var det fika, mys mys. Idag var det fika med gamla kompisar. Och imorrn blir det idun fredagsfika. Det är fan värt med fika!

Jag känner att det går rätt bra nu. Jag tycker att jag är bra! Och samtidigt blir jag då så rädd. För jag hade en tillbakagång senast i helgen och jag är så rädd att jag inte ska klara av att hålla mig uppe över ytan. Och att idun snart är slut, att jag ska bli helt ensam, att jag inte kommer att klara av allt vad som sedan ska hända. Jag är rädd.

Nästan såhär såg min goda drink ut igår

Trött tjej hemma och vänder. Idag är det fullt upp. Först Idun och jag tar åt mig mer och mer av kommentarer jag får. Det har nog med att göra att jag faktiskt kan hålla med. Jag är driven och stark och utmanar mig själv. Jag förändrar och lyssnar på det dom säger. Jag känner att det går verkligen mycket bättre. Jag känner mig stark. Och peppad!

Sedan träffade jag en väldigt söt tjej och fikade. Det var mycket trevligt! (även fast det var en konstig man, ensam i bakgrunden, vilket det alltid verkar vara när jag fikar :s) Kladdkaka blev det. Och glad och sprallig efter fikat åkte jag hem och ännu mer glad blev jag när en idunkompis bokade samma målningskurs som jag. Och nu är jag så trött så jag håller på att somna. Men inte tid med det, för jag ska in till stan och bara ta ett glas vin och ha trevligt. Det här är en riktigt bra dag!

Det var en riktig dipp. Inte så bra. Gick tillbaka till en del gamla vanor också och det var tungt att ta sig upp på den rätta vägen. Men jag är tillbaka i de bra, rätta vanorna, så dags att kämpa vidare.

Idag sa de andra tjejerna att jag var smart. Jag sa nog något som gjorde att de tänkte till lite. En mening som bröt deras svart-vita tänkande. För det är ju inte antingen eller. Inte alltid. Det som gör mig så ställd är att jag kan säga smarta saker, ärligt tro på det själv i ögonblicket. Men sen är det inget jag tillämpar. Det är ju verkligen mycket lättare att kunna applicera alternativt tänkande på andras situationer när man ser dom och deras situationer utifrån. Men sen när det kommer till mig, då där det inte samma sak, för mitt problem är inte exakt likadant som de andras där förkaringen passade. Alltså kan inte det passa in på mig. Hm.

Fast jag blir glad, och eftersom de säger så kanske jag faktiskt ska börja lyssna lite mer på mig själv när jag kan se lite från andra perspektiv.

Jag har kommit på en känsla jag känner väldigt starkt. Jag önskar jag kunde bli av med det. Men det går ju inte när folk förstärker den hela tiden. I guess it's true.

Nu vill jag åka långt långt bort, vara för mig själv, försvinna... Och sen vet jag faktiskt inte om jag någonsin kommer vilja komma tillbaka.

It's just another day
nothing in my way
I don't want to go
I don't want to stay
So there's nothing left to say
And why'd you lie?
When you want to die
When you're hurt inside
Don't know what you lied for anyway
Now there's nothing left to say


Om dom nu visste att jag inte jobbade, varför kunde ingen bry sig det minsta lilla att fråga hur jag faktiskt mådde, eller bara vad jag gjorde...

Resan var sådär. Helt okej, inte jätterolig. Och jag mådde inte så bra. Det gick inte så bra. Och nu mår jag sämst.

Det är helt enkelt inget som är bra.... med mig, med någonting, med allt och ingenting, med livet.

Idag ska jag åka till en kompis landställe. Det kommer gå... bra, men hjälp vad nervös jag är. Dessutom en tjej jag aldrig träffat ska med. Just nu känner jag en väldig press. Självvalt, ja. Men jobbigt, ja. Fast jag ville lika mycket inte åka, och då tror jag faktiskt att det är bättre att jag åker.

Jag är jättesugen på att sy, helt plötsligt har massor av idéer kommit upp. Svårt att sätta igång bara. Men det är ju så roligt!

Jag känner att jag får en massa insikter varje dag, mer och mer får jag friska insikter. Sen är jag väldigt bra på att argumentera emot också. Och då vet jag inte längre vad som är sant, för då går det helt enkelt inte ihop längre.

---

update...
det börjar kännas som en dålig idé nu...

Man vad gör jag? Kommer det alltid vara såhär nu? Panik. Ångest.

Det är inte lätt att argumentera med sig själv