skuggdoft

Idag ska jag åka till en kompis landställe. Det kommer gå... bra, men hjälp vad nervös jag är. Dessutom en tjej jag aldrig träffat ska med. Just nu känner jag en väldig press. Självvalt, ja. Men jobbigt, ja. Fast jag ville lika mycket inte åka, och då tror jag faktiskt att det är bättre att jag åker.

Jag är jättesugen på att sy, helt plötsligt har massor av idéer kommit upp. Svårt att sätta igång bara. Men det är ju så roligt!

Jag känner att jag får en massa insikter varje dag, mer och mer får jag friska insikter. Sen är jag väldigt bra på att argumentera emot också. Och då vet jag inte längre vad som är sant, för då går det helt enkelt inte ihop längre.

---

update...
det börjar kännas som en dålig idé nu...

Man vad gör jag? Kommer det alltid vara såhär nu? Panik. Ångest.

Det är inte lätt att argumentera med sig själv

Nuförtiden är jag rätt hyper och uppe i varv. Jag tror att det har lite med tabletterna att göra men också att det faktiskt händer väldigt mycket just nu. Bra saker. Blandat med lite stress.

Idag åt jag lunch med en kompis, inget farligt med det. Jag hade ju planerat det innan så det var okej. När hon påpekade att vi borde gå och äta mellis blev jag jättenervös. Min plan var ju att äta det själv, när vi delat på oss. Herregud, skulle vi äta det tillsammans? Det kändes inte okej... Vi hade ju redan ätit lunchen tillsammans. Insåg att det är en grej jag tycker är väldigt jobbig. Okej, jag kan visa att jag äter en gång, men inte mer. Skammen.
Men vi gick och köpte på ett café iallafall. Så det blev väl dagens utmaning, men jobbigt var det.

Och jag som hade planerat för storshopping köpte inget alls. Ibland är det svårt att göra av med pengar.

Jag har märkt att ungefär vartannat inlägg är positivt och vartannat är väldigt depp. Men det är ju så det är. Det går väldigt upp och ner, hela tiden. Humöret, känslorna, tankarna, självbilden, allt kan förändras från den ena sekunden till den andra, och från den ena dagen till den andra. Jag vet att det är så nu, vilket kan vara bra att veta. Att gå mot att bli frisk är tufft och kämpigt. Jag blir inte frisk från en dag till en annan och så är allt toppen. Höga uppåtgångar och djupa neråtgångar. Så är det.

Jag känner att det är svårt att fylla ut mina dagar. Jag tycker att allting är en väntan på något annat. Mellanveckorna är väntan på Idun. Mellan måltiderna väntar jag på nästa måltid. En dag är en väntan på nästa dag, eller till när jag faktiskt har något planerat. Det är rätt jobbigt. När man hela tiden i tankarna är i en framtid eller i ett vänteläge istället för att vara här och nu. Något att träna på faktiskt. Där tror jag att mindfulness och medveten närvaro kan hjälpa som vi håller på mycket med på idun.

Idag var jag och fikade ännu en gång. Det var med en mycket trevlig tjej vid namn Emelie. Vi var på ett väldigt litet fik och vi var dom enda som var där. Men jag gillade hela grejen. Jättekul att träffa henne var det! Och det ena ledde till det andra och det slutade med att jag åt utöver från en chokladask när jag kom hem! Bara för att ! (och vi hade pratat lite om det)

Nu har jag haft fullt upp med annat och dagarna har flytit på. Igår var jag på en inflyttningsfest. Det var väldigt trevligt. Bra för mig att hitta på något sådär.
Och jag sydde mig ett litet hårband som jag ska visa senare. Jag lyckades med mitt projekt att sy. Ingen stor grej direkt men ändå. Nästa gång får det bli något mer avancerat. För att träna på min uthållighet. Jag tröttnar så jäkla snabbt på allt så fort. Gjort en sak ett tag, sen är det bra. Vidare till nästa. Jag måste hålla i någonting lite, ett tag bara.

Jag har mest fått ta hand om andra vilket ger mig lite mer ansvar. Att sköta allting själv. Och jag är i utmanartagen. Jag ska övervinna mina rädslor. En efter en. För att jag ska och kan. Idag blev det fika än en gång med en kompis. Och jag är stark. Starkare än vad jag tror. Inget annat. Och jag känner mig lite mer omtyckt.

Puss

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är bara så trött på alltihop. Alla jobbiga saker blir allt tydligare och starkare, det som jag tidigare kunnat hantera. Är det mig det är fel på eller har jag inga bra människor omkring mig? Jag tror att jag har trott att jag är starkare än vad jag är. Att jag kommit längre än vad jag gjort. Jag utmanade idag med en fika med en kompis. Fick en dum kommentar och ingenting flöt riktigt på. Eller snarare en ansträngning utan respons. En grå meningslöshet. Allt var jättedåligt. Jag skämdes, glupsk. Och sen allt annat som är fel i detta liv. Fan fan.

Jag brukar göra någonting varje dag men det känns ändå inte tillräckligt. Jag blir inte nöjd och jag tycker heller inte att något jag gör känns meningsfullt. Så jag satt och spånade lite med min bror om vad jag skulle kunna göra. Funderar på att försöka sy något slags plagg. För då ingår ju flera moment. Först måste man hitta inspiration, sen ska man skissa upp, leta tyg, hitta tyg, klippa och mäta, sy. Det blir kanske inte lika lätt att tröttna eftersom det är så många olika steg i ett. Men det känns svårt att bara börja, vill ju att det ska bli så himla bra direkt. Men ja, måste ju försöka innan det kan bli bra. Har ni andra tips på vad man kan göra?

Utmaningar:

Ja igår blev det en glass till mellanmål, mjölk till lunchen och choklad på kvällen när jag var med en kompis vilket för mig känns dubbelt jobbigt! Men jag gjorde det! Och i samma ögonblick som jag bestämde mig att jag skulle utmana mig med dessa kom ångesten och tvivlet och rädslan. Men mina handlingar följde helt enkelt inte mina tankar för jag gjorde det ändå!

Jag tänker så mycket fram och tillbaka. Jobbiga tankar, positiva tankar. Nu är jag ledsen. För en kompis jag hade planerat in saker med kunde inte ses. Jag vet ju att det inte har med mig att göra, men en sån sak kan sätta igång allt och jag faller djupt, djupt. Då blev det ännu en misslyckad dag. Jag kan inte sitta ute för det blåser, jag orkar inte aktivera mig själv. För jag lever just nu lite på andra. För att orka ta mig vidare själv.

Igår träffade jag min terapeut. Vi pratade lite om perfektion. Mycket stort i mitt liv. Hon säger att jag är modig och har gjort så stora framsteg. Det är svårt att veta gränsen mellan att vara bara bra och att kämpa för att bli den bästa patienten. Jag vill ju vara perfekt åt det hållet också. Att det ska bli så extremt alltihop. Varför väljer man inte att göra saker som man mår bra av? Är det inte det man egentligen vill uppnå?

För att visa att jag själv tycker att jag är lite bra, och för att jag älskar att shoppa, och är helt inne på smink just nu köpte jag mig lite smink från Make up store, bland annat en ögonskugga. Och så köpte jag mig en ny parfym för att matcha ett nytt jag(?). Och en fin kopp fick jag i present som jag ska dricka gottigt te ur, och kanske lite chailatte?

 

Igår åt jag för första gången lite utöver. Det bara hände. Jag var inte riktigt medveten om det förrän jag faktiskt gjorde det. Och det var superläskigt och jag fattade inte vad jag höll på med. Samtidigt lite spännande. Och jag tror efter vad jag hört och läst av andra med erfarenheter att detta är ett steg i rätt riktning!

Igår åt jag lunch med en kompis från gruppen. Vi skulle varit alla, men det resulterade i att vi blev två. Lite konstigt, men det var mysigt vi två. Kändes bra att få lära känna henne lite mer, höra lite mer om hennes liv och så. Sen blev det lite kalas hos mormor och morfar. Och återigen snurrade mitt huvud av alla tankar på att jag åt en morotskakebit. Jag är stolt som inte tyckte det var så farligt för senaste gången jag var där åt jag bara en frukt. Så lite framsteg. Men jag kunde inte koncentrera mig. Jag satt och tänkte på vad alla tagit och jämförde och vände vred på mängden. Jag känner att jag tagit ett steg tillbaka med sådana saker...

Jag går runt och är ständigt varm, nästan överhettad. Lite skillnad mot den kyla som genomsyrat mig i några år. Jag skulle seriöst kunna gå runt i bikini för det är så varmt. Förbränningen är det ju iallafall inte fel på.

Ibland är jag på mitt kreativa humör. Då kan dagen resultera i något sånt här:

Jag tycker knästrumpor är rätt fint

 

Och nu är jag på bushumör, Oseriös hela tiden

 

Men iallafall med nystylat hår.

 

Och bitiga strumpor

 

Puss puss

Just nu sover jag med gardinerna uppdragna varje natt. Det är inte för att jag inte orkar dra ned dom, och för att mina växter står i vägen. (okej, kanske lite).

Men det är för att jag vill vakna upp till tusen strålande solar som lyser in genom fönstret. Kan en dag börja bättre?

Jag är i något slags mellanläge. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Allt känns så ovisst. Jag ifrågasätter i princip allt. Tänker igenom allting utan och innan. Det gör mig förvirrad. För det slutar med att jag kan inte tro på det som är sant men inte heller det som sägs i mitt huvud. För det är ju inte heller så troligt. Så jag vet inte riktigt var jag är. Det är svårt.

Sen känner jag mig lite dålig. Jag åt "onyttigt" fyra dagar i rad. Det är väl okej med fredags- och lördagsmys. Men fyra dagar i rad. Är det okej? Jag vill inte att det ska påverka mig så mycket som det gör men det gör det. Och nu blir allting ännu svårare. För nu är jag tillbaka i tänket. Och sen kommer ifrågasättandet. Och sen är jag helt lost.

Paniken stiger. Från maggropen sprider den sig i hela kroppen. Ansiktets glädje dör ut. Tårarna börjar sakta bränna bakom ögonlocken. Kroppen gör sig påmind, tar över hela rummet. Livet gör sig påmind, som en svart tomhet. Varför är jag så misslyckad? Varför ska jag se ut såhär? Jag vill inte leva såhär. Dagar kommer, framtiden visar sig bakom nästa hörn, men jag klarar det inte. Jag ser inte fram emot det. Jag orkar inte. Hela jag är ett hinder för att kunna leva...

 

ledsenhet

En dag, som började sådär men vände till att jag och en gammal kompis satte oss på ett lunchcafé i solen och myste och tog igen lite förlorad tid sådär i strålande ljus. Det var kul och väldigt spontant men det kändes bra! Vi har inte setts på över 9 månader men det var liksom inte konstigt. Träffade lite människor jag endast hört om. Jag kände mig lite avig för att jag blivit påverkad av det jag hört, men det var också intressant. Att verkligen se hur människor är i verkligheten när man bara fått en bild uppmålad.

Sen blev det hög peppande musik för att hålla kvar humöret och inte tänka tillbaka och värdera och analysera allt och det funkade rätt bra. Skulle inte kunna leva utan musik. Fast det går i perioder. Men det är bra för att slippa tänka, faktiskt.

Puss puss

Just nu vill jag bara höra att jag är smal. Få smaka lite på bekräftelsen. Men det får jag inte. För jag är inte smal.

Jag vill inte se ut såhär. Jag kommer aldrig kunna visa mig för mina gamla kompisar igen. Komma helt förändrad, aldrig. Jag kan inte visa mig överhuvudtaget såsom jag ser ut nu.

Den här veckan har varit utmaning på hög nivå. I förrgår glass och igår fika! Och åt en lunch jag absolut inte var beredd på eller hade planerat. Men jag fick en liten tankeställare hos dietisten. Det blir inte bara så att man undviker det man är rädd för. Då gör man ett aktivt val. Och jag kan inte låta andra för resten av livet att säga åt mig vad jag ska göra. Vill jag äta det som är jobbigt får jag ta ansvar själv att välja det. Så plötsligt blev det det jag var rädd för, (okej aktivt val). Men det kändes rätt bra. Att jag vet att det är jag som väljer och att jag kan. Och sen fika på det!

Och det kändes så bra! Jag tyckte verkligen att det var bra. Lyssnade och höll uppmärksamheten där och då. Vilket gjorde att det blev så himla trevligt. Men efteråt kände jag lite panik för att när vi lämnade varann kändes det inte alls lika bra. Och att jag ska fika med några andra någon gång. Hjälp.

Men jag är lite som på speed. Helt uppe i varv. Jag och kroppen är några steg före än vad hjärnan är. Vilket är bra, men lite jobbigt när tankarna kommer ikapp. Och allt är väldigt upp och ner. Men det är nog lite så det får vara. Så det kommer att vara. Acceptans.

Ett roligt namn på ett roligt fik

Idag var inte en bra dag. För jag bröt ihop, av många anledningar, vissa jag inte ens kan beskriva för mig själv. Varför? Varför? Det är så många frågor, det är så mycket värderande så mycket tyckande. Jag kommer inte få svar. Det kommer bli ännu mer frustrerande. Så det är jag som måste tänka annorlunda. Men det är så svårt när jag tror det är sanning. Det som är inom mig, den bild jag har. När det för mig inte finns något annat, när jag ska vara neutral. Hur gör man då? Jag ska agera men inte utifrån den sanning jag har. Inte utifrån vad jag vet. Allt är dimmigt, förvirrande.


Fake it 'til you make it

Jag mår inte särskilt bra och i huvudet är det kaos men på ett sätt är jag ganska bra. För trots allt jobbigt har jag idag ätit pizza(!!) OCH naturgodis(!!) till kvällsmål + lite choklad(!!). Sjukt läskigt och jobbigt, men samtidigt är det lite kul att utmana. Förövrigt har jag ätit 4 andra jobbiga saker idag som jag tidigare undvek. Dagens slutsumma är att jag är rätt bra, tror jag.

Och jag är lite arg också, även fast jag inte visar det. För jag är nog rätt bra på att undvika det. Undrar hur det skulle vara att direkt bli arg på någon? Höja resten och visa aggresioner?

Imorgon blir en fullplanerad dag, och jag är lite nervös för det. Jag utsätter mig för mycket måste jag säga

Puss och god natt

Varför ska det vara så att när det inte är lika dåligt, faller man tillbaka djupt. Efter samtalet hade jag ännu mer frågor som kom i efterhand och jag hade ingen chans att stoppa allt som vällde fram. Paniken stegrade sig. Det som jag undrade men som hamnade i skymunden, växte sig starkt. Ärligt talat vet jag inte hur jag ska göra, för jag kan inte tänka något annat, det finns inget annat. Och jag ser inget ljus i framtiden. Eller iallafall inte för mig.

Men life goes on... även om jag tror att mitt stannade för flera år sedan.

Nu ska jag iallafall börja titta lite på utbildningar.

idag började idun vilket var skönt. Det är verkligen en trygghet. Jag känner ändå att jag bara på några dagar kommit längre. Det är lite läskigt. I vissa saker känner jag mig låst, i en rundgång. Det är så mycket som går runt. Nu är det inte bara om mig, utan en hel del om andra också. Jag vill så gärna hjälpa andra, säga bra saker. Få andra att förstå, det jag själv inte kan se om mig själv. Det spritter av fjäriar i min mage av iver och förväntan och tankar om då, nu sen. Twisted.

Ibland ser jag saker som jag egentligen skulle vilja ha, men så tänker jag, nej, inte för mig. Jag ska självklart någon gång men jag tar det under nästa behandlingsvecka. Eller nä förresten jag väntar med det till om två behandlingsveckor. Då blir jag nöjd. Fast jag vet att jag borde nästa... men nej jag tar om två.

Så satt jag och pratade med en tjej från gruppen, och jag sa att jag hade lite problem med det där och att jag någon gång ville gå till pizzastället vi kan välja att gå till, för pizza är ju liksom en stor grej. Men att jag skjuter upp när jag ska gå, till om kanske två veckor. Då sa hon, 'men vi går dit nu i veckan, kom igen'. Och så var det bestämt. Okej vi kör. Men jag ångrar det verkligen efteråt, och möjligtvis gjorde hon också det. Men nu har vi liksom sagt det öppet, det är bestämt så då ska vi fan göra det! Varför dra ut på det? Så i veckan ska jag äta pizzaa..... iih

...här kommer pepp!!!

Det är så fram och tillbaka hela tiden, men samtidigt som jag i depp sjunker riktigt lågt, om inte djupare, så kan jag också lättare ta till mig det som är bra. Måste lära mig, leva i nuet. Träffade en kompis och det var jättebra! Hon sa att när jag var sjuk var jag inte lika glad. Alltså kanske jag var glad och öppen innan? Jag kanske var det. Det kanske inte stämmer så som jag tänker nu hur jag va. En tankeställare.

Igår och tidigare idag var det rätt okej. Jag kämpade ständigt med att omfokusera, sysselsätta mig och realistiskt se på tankarna. Det låg någonstans där in under men jag kunde hålla det på avstånd.

Men sakta sakta väller det fram. Tar sig igenom varje mur och barriär. Tar sig fram för att också ta över. Gripa fast i mig. Tala till mig. Jag klarar inte mer. Jag hatar allt.

Moment 22. Fast i något jag inte vill ha men inte kan ta mig ifrån. Jag önskar så mycket. Jag önskar jag kände personer jag inte gör. Jag önskar så innerligt att jag såg ut som någon annan. Jag önskar att hela mitt liv var annorlunda. Men vad vill jag ha? Det jag inte har eller det jag inte kan få...

Nu när jag gått upp en hel del så börjar mina lår även bli större. Jag har alltid velat ha de där modellbenen, smala och långa. Och så är det ju också då ett mellanrum mellan benen. Jag minns när jag började gå ner i vikt. Då fick jag en kommentar av en nära vän. 'Åh du har såna där snygga ben som inte går ihop'. Då riktigt njöt jag för det var precis åt det hållet jag ville även om jag inte tyckte att det var riktigt så som hon sa. För de skulle ju bli smalare.

Nu börjar jag känna att de nuddar varann lite när jag går. En ovanlig känsla. Och då dyker kommentaren upp i mitt huvud som ett upprepande eko. Mina lår har blivit tjocka. De är gigantiska, enorma. De har blivit feta. Eller har dom de? Kanske är det så att benen inte är det. Det är väl snarare så att tidigare var det bara hud och ben, och kroppen tog av sig själv. Nu börjar jag få muskler och kroppen börjar återuppbygga sig. Det är inte att ha tjocka ben. Det är att ha ben i relation till vad dom faktiskt ska klara av. Vad jag behöver för att kunna gå, hoppa, springa, skutta runt. Det är muskler som ska stärka mig så att jag kan göra det benen är till för att användas för.

Eller? Fram och tillbaka går mina tankar. Men sen ska jag inte lägga så stor fokusering på benen. För ju mer man tänker på en viss kroppsdel, ju mer och mer växer den i sinnet, i huvet, i ögonen. Omfokusering.

Igår kändes mina ben rätt smala. Då gör det inte så mycket att jag gått upp så mycket i vikt. Jag kan kanske visa mig bland folk iallafall.

Jag är så rädd att jag ska misslyckas. Att jag inte ger 100 %. Att jag lämnar det och har bara gjort det halvdant. Jag har svårt att se en framtid överhuvudtaget. Men om jag nu går på behandling är det lika bra att släppa allt direkt, Dra av plåstret fort istället för att dra ut på det onda. Jag vill gå upp till minst bmi 20 så snabbt som möjligt. Så att jag kan stabilisera mig och ha tid att känna och leva i mig själv med stöd från alla i gruppen och min terapeut. Så att jag slipper stå ensam och vilsen i en ny skepnad. För det är ju dit jag på något sätt ska även fast jag nog inte riktigt insett det själv. Jag har nog tänkt att jag ska få stanna där jag är, göra som de säger men att vikten stod still. Men nu vill jag att det ska gå fort fort fort. Samtidigt som jag absolut inte vill gå upp i vikt.

En liten rädsla finns för att det ska sväva uppåt och aldrig stanna. Att vikten ska fortsätta och aldrig stabiliseras. Att jag går upp mer i vikt än vad som är normalviktigt. Men samtidigt, det har tagit lång tid att gå upp till där jag är nu. Och jag är ändå inte där jag bör vara. Så det kan alltså inte vara så att man blir överviktig från en dag till en annan. Det tar tid för kroppen att gå upp i vikt. Det skulle alltså ta tid att bli överviktig också. Alltså är det är en tanke som är orealistisk. Och när man äter 6 gånger om dagen är förbränningen igång + att det är vad kroppen behöver, så jag kommer inte att bli överviktig av det. Men alltid denna ambivalens. Tvekan. Jag vet det men ändå inte...

Åh tack tack för fina kommentarer. Det höjde mig ännu en nivå över ytan och jag är ännu mer peppad att kämpa. Det är verkligen till stor hjälp! Och nu har jag fått mina tabletter så att jag kan få lite perspektiv och komma ur min negativa dvala. För det är svårt att kämpa när allting ändå känns ovärt och meningslöst. Men idag har jag haft en bättre känsla. Det ska gå. Jag kan!

Det är lätt att fastna i bilden av att antingen är det bäst, eller så är det pest. Min terapeut säger att jag är jättemodig och har gjort jättestora framsteg men för mig har det inte varit tillräckligt. Jag tycker inte alls att det jag gjort varit bra. Men utifrån sett har det tydligen varit det. Jag har självklart otroligt mycket kvar, men jag har också kommit en bit på väg. I förrgår åt jag både skogsbärspaj till fika och efterrätt på kvällen. Om inte det är framsteg så vet jag inte riktigt vad jag förväntar av mig själv. Jag är bra, det är jag. Och nu gäller det att våga igen, och igen, och igen. Igår åt jag dessert, dock inga "onyttiga" ingredienser. Det var gjort på banan och bär och avokado bland annat. Inga enligt mig farliga grejer. Men just  för att det ser ut som och för att man benämner det dessert blir det en annan grej. Men det klarade jag. Nu måste jag bara våga med det förbjudna också.

Men man behöver inte alltid vara bäst. Ibland kan det till och med vara skönt att ta något lite halvseriöst för det kan vara kul ändå. Har man inte förväntningarna på sig själv att prestera jättebra kan man heller inte bli besviken när man inte lever upp till de förväntningarna. Det kanske är som när man tecknar. Inom teckningen använder man gråskalan. Man använder olika nyanser av grått. Från vitt till svart och allt däremellan. Då skapar man en harmonisk bild med effekter och balans. Det är förmodligen likadant med livet. Det går upp och ner men det är även allt däremellan. Det innehåller även de grå färgerna för att skapa balans För att just mellanfärgerna gör hela bilden fullständig, komplett, livfull.

Idag köpte jag mig en burk chai latte, trots att den innehöll mest socker. (vilket jag upptäckte när jag kom hem, vilket kanske var tur) Den var okej, hade nog lite mycket vatten i. Ska ta hälften skummad mjölk som riktig latte nästa gång.

Och nu har jag bara världens fetaste mage

Men det är bara de anorektiska tankarna. Det säger ingenting om mig som person. Det är också vätska som fyllt ut

När jag tänker på min sjukdom, har jag alltid jämfört med andra hur länge jag varit sjuk. Hur jag har haft det och hur illa det har varit jämfört med hur andra haft det. Jag har sett det som att jag inte varit tillräckligt sjuk. Jag har inte haft det så som andra har haft det och därför är inte jag sjuk.

Men nu har jag faktiskt kommit fram till något helt annat. För jag har problem och jag är sjuk. I fyra år har jag varit sjuk och det är faktiskt tillräckligt länge. Det finns de som varit sjuka längre men det har inte betydelse för om jag är sjuk eller inte. I fyra år har jag gått och hållt allt för mig själv. Haft en strävan, ett mål som faktiskt också lett till anorexi. Även om jag själv tycker att det är konstigt så har jag svart på vitt att jag är sjuk. Och under så lång tid har jag hållt det hemligt i min egen lilla värld. Och just därför vill jag nu bara prata. Prata med andra i samma situation. Känna stöd. Stöd att kämpa.

Och jag går nu på behandling. Min terapeut undrar om jag verkligen vill ta till mig hjälpen och försöka göra något åt det depressiva. Det är svårt men jag måste helt enkelt. Nu ska jag kämpa ännu mer. Göra allt dom säger och utmana med maten. Utmana hela min uppbyggda värld för att bryta mina mönster. Se världen på ett annat sätt än vad jag gör nu. Kämpa med mindfulness och bryta depression. Bryta ätstörningen. Nu när jag bara har hälften kvar av behandlingen. Nu ska jag kämpa tills jag är där, dit jag egentligen inte vågar gå. Det kommer vara jobbigt men jag måste ge det en chans fullt ut för att se vad det är dom säger att jag kan få. Se vart jag kan komma. Kämpa för det okända. För annars kommer jag ångra behandlingstiden om jag bara gör det halvhjärtat. Nu ger jag det en chans.

före - efter

Om några minuter blir det min födelsedag. På något sätt vill jag testa mina kompisar lite. Jag har inte påmint någon om att imorgon är då jag fyller år. Jag tror typ inte att någon kommer komma ihåg det eller bry sig. Jag vill att de ska veta det utan att jag behöver säga det. Därför vill jag testa lite. Se vilka som faktiskt kommer ihåg ändå. Vilka som bryr sig tillräckligt.

Egentligen tror jag det är dumt. Jag bryr mig nog inte om de kommer ihåg och gör de det inte blir ju mina tankar endast bekräftade. Men jag måste ändå göra det.

Bara några minuter kvar... Godnatt. Imorgon vaknar jag till en 20 årig dag.

Och Oskar Linnros var skitbra igår. Starstruck. Han var syggare i verkligheten. Och jag dansade som om morgondagen inte fanns för i den stunden kunde jag bara släppa loss. Totalt.

Nu tar det emot till tusen och varje mellis är laddat och leder till ilska och bråk. En liten kommentar eller handling raserar allt och det som innan var vilja försvinner totalt. Det är olidligt och känslostormarna lugnar sig aldrig. Och även om det inte känns så vet jag att jag gjort framsteg de senaste dagarna för jag har utmanat mig tre dagar i rad. lingonsylt, chokladbar och buffe har genomförts. jag är bra.

Finns det någonting mer? Har det någonsin funnits? Vart är jag på väg? Finns det något för mig? Jag tvivlar. Om det någonsin kommer förändras, livet.

Backarna var dåliga, grått ute. idag är en nedstämd, tråkig och händelselös dag. Huvudet är fullt av tankar. Ena sekunden en enorm vilja och motivation andra sekunden helt svart och orkeslös. Ingenting känns klart idag... 

Ikväll drar jag till Åre. Skidor och fjäll och sol. Nypistat och puder. Älskar fjällen. Och imorgon är det Oskar Linnros.

Underbart

Att magen står åt alla håll.

Träffade en gammal kill kompis. Vi bestämde att ta en lunch. Han sa att efter v. 14 är det lugnt för honom. Han pluggar men lite skillnad mot mig som har all tid i världen.

Puss och kram

Åh vilken härlig dag. Har gått runt lite på stan ute. Bara solen gör en glad. Kanske kan det vara så att det är bra att vara ute och promenera lite för att inte bli så deprimerad. Fågelkvittret hörs till och med in i huset. Idag är jag lite glad. Glad för att solen gör mig glad. Och jag blir glad bara av att skriva att jag är glad, så jag får berätta för er att jag är glad. Och så blir jag glad om ni blir glada av att läsa min blogg. För det hoppas jag att ni blir, ibland i alla fall. Kanske? Någon? Lite? Inte?



Gladpuss

Ett hett tips: Om ni har bulgur över från middagen till exempel så kan ni låta den stå i kylskåp över natten (eller koka nytt och spola i kallt vatten) och blanda med vaniljyoghurt och bär och kanske lite nötter och ha det till frukost, eller som jag till kvällsmellis. Mumsmumsmumsmums!



Gott va?

Om exakt en vecka fyller jag år. 20 år. Det känns otroligt jobbigt. Jag vill inte bli äldre. Man skulle kunna kalla det åldersnoja men det känns som att det sitter djupare. Jag kan bara inte fylla år. Jag vill inte. Jag vill ha hunnit med en massa innan. Jag känner mig inte färdig för det. Tiden går men jag hinner inte med. Det är så mycket som jag vill vara, så mycket som inte är avklarat. Jag vill ju bara få vara perfekt...

Idag var jag på make-up rådgivning. Det var faktiskt kul för jag fick lära mig lite andra sätt att lägga ögonskugga och lite tips med hudvård och liknande. Jag älskar smink och sånt men jag brukar aldrig riktigt orka göra lite mer avancerade saker. Jag fick en sminkning som funkar både dag och kväll. En lite mer fixad dag kanske. Annars har jag några dagar nu när jag varit på stan bara gjort lite granna och det är faktiskt lite kul och man känner sig lite extra fin. Fast hemma har jag inget smink alls. Jag köpte i alla fall en rolig smudger-borste och en kräm som ska ge naturlig lyster och glans. Wiie. Hon sa att jag hade fin hy, något jag aldrig tyckt. Där ser man...

Nu ska jag kolla på film och mysa!




Planlöst går jag omkring, bryr mig inte, ingenting värt, ingen mening. Ser inget värde, inget ljus. Likgiltig inför allting, ser ingen upp eller nedgång. Ser ingen vändning. När ska det gå över, när ska det ta slut? När förändras allting?

Idag provade jag ett par av mina tajtaste byxor. Nu var dom väldigt tajt i midjan. Men just nu är jag inte jätteledsen för det. För jag ska sälja dom. Tjäna pengar på dom hehe. Ska gå till Judits och lämna in dom. Det kommer bli succé! (och så glömmer vi att jag tänkte lägga upp en bild på mig själv, men såg alldeles för stor ut för att kunna göra det)

Åh vad jag älskar smycken. Jag använder det inte så ofta, men jag tycker det är så fint och härligt. Jag beundrar när andra är helt utsmyckade och önskade att det skulle se lika självklart ut när jag har det. Jag går lite i perioder. Nu har jag precis varit helt förälskad i ringar. Nu är jag mer inne på halsband. Hittade lite fina saker här. Dom ska ställa ut på Vintagemässan i April. Det är något att se fram emot!